vin + mat = sant
Idag besökte jag invigningen av Vin- & Sprithistoriska museets utställning om vin och mat i kombination. Museet ligger ganska undanskymt uppe vid Norra Station i Stockholm och har en basutställning som känns allt annat än modern.
Den tillfälliga utställningen är däremot väl värt ett besök. Att få titta på en videoinspelning från 1983 av programmet Vinprovarna är värt resan. Carl-Jan Granqvist sitter i full munskänksmundering, inklusive avsmakningskopp om halsen, i vinkällaren på Grythyttan och säger det vi aldrig kan glömma
Vilken doft! Som en nyriden häst och förmultnade lövhögar.
Sen går han vidare och erkänner vad de nyss provat
Vi har valt lite fräckt nog en Chateau Cheval Blanc 1955
Sen läggs det på en bildtext där vi kan läsa att Cheval Blanc är utgånget på systemet. Jo, nog är det fräckt alltid.
På tidigt 80-tal klassades det nästan som underhållning. Idag sker det varje fredagsmorgon i tv4 och ses som någon sorts konsumentupplysning. Svenskar på 2000-talet lyfter inte på ögonbrynet åt att viner sägs dofta petroleum, svettig häst eller kattkiss. Att den sen blir ännu mer innovativt och lättbegripligt när Sofia Mölstad börjar prata om blöta raggsockar och marmeladgodis, det kan vi bara hoppas att resten av vinsverige förstår och snappar upp.
Så vilken slutsats vågar jag ha utan att hänga ut mitt ovetande. Mjuka amerikanska Pinoter (22261) som mognat på bara 2-3 år är riktigt trevliga, men knappast den enda druva jag kommer dricka i framtiden. En varning utfärdas mot ett annat Beringer Pinot (23031) som min hjältinna på bolaget förbjöd mig att köpa. Inte alls lika bra. Och efter en långa och tålamodskrävande provning av tanintunga Spätburgunder behöver man dricka en öl. Minst.
Filmen Sideways är jag väldigt förtjust i! Igår fick den en Oscar för bäst manus efter förlaga. Sideways är en film om vinnördar och vinresor. En amerikansk indepententfilm. En film om trasiga människor. En film som glorifierar mäns snedsprång. Nåja, den är inte perfekt. Men väldigt nära.