Sånt här oroar mig när jag ser. Jag var inne i Trader Joes vinbutik i SoHo och såg en kvinna kolla igenom vinhyllorna och slutligen välja en flaska med ett frågetecken och en med en smiley. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte gå fram och fråga henne vad som fick henne att välja just de vinerna. Hoppas inte Systembolagets självplock gör att vi går lika långt i förpackningsdesign i Sverige.
Foto: Anders Melldén.
Sånt här gick jag miste om när jag låg sjuk förra veckan.
V&S, som ligger bakom svenska sabreringssällskapet där jag är medlem, hade hittat ett gäng flaskor Codorniu vars korkar satt för hårt för att öppnas på vanligt vis och därmed inte kunde säljas. Då kom man på idén att försöka sätta rekord i sabrering.
Över 100 personer ställde upp och sabrerade 144 flaskor på 10 sekunder och därmed har man ett rekord som förhoppningsvis kommer att tas med i Guiness rekordbok. Och själv låg jag hemma och drack hett ingefärsvatten.
I WOW News berättar V&S:s Ulf Sjödin att det bara finns ett annat sabreringsrekord. Då handlar det om att en person ska sabrera så många flaskor som möjligt under en minut. Rekordet lyder på nitton flaskor
Brödcyklar, ostronbadkar och massa massa bubbel…
I gÃ¥r lÃ¥g jag i ett badkar, tittade ut över brytningen mellan Indiska Oceanen och Atlanten och lyssnade pÃ¥ John Coltrane och Johnny Hartman sjungandes They say it’s wonderful.
Alla i journalistgruppen som jag reser med just nu är rörande överens om förvirringen i att bli tilldelade varsin oerhört romantisk liten stuga med himmelssäng och öppen brasa och sen sitta där helt ensam. Jag löste det hela genom att ligga och titta på Cary Grant i Suspicion. Med datorn i bagaget känner jag mig sällan ensam.
Härom dagen var jag på restaurangen Beltazar i Kapstaden. De har cirka 150 viner på glas och är så där förtjusande pedagogiska att de sätter en etikett på varje vinglas så även vi med kort närminne när det gäller vin vet vad vi dricker.
Jag hade behövt etiketter igår när jag satt och provade tre olika S Blanc odlade på tre olika sluttningar. En med mycket sand, en med vit lera etc. Det gick verkligen att känna skillnad på dem och när jag väl hittat min favorit med lite högre syra än de andra och en helt magisk doft av exotiska frukter hade jag naturligtvis glömt av vilken som kom från vilket ställe. Jag måste helt enkelt alltid ha en penna i handen.
Var på provning av Cap Classique (sydafrikanskt bubbel) i en kylig vinkällare i Franschhoek (där den förra bilden togs). Det var en strålande varm förmiddag utomhus och vi skulle prova fyra olika mousserande viner. Jag frågade efter en spittoon men när de inte hittade (!) någon fick jag veta att jag kunde spotta och hälla ut överblivit vin på golvet.
Vi hade just provat vårt första vin och Rasmus som satt mittemot mig spottade ut det på golvet bakom honom varpå vår värd sa med ett allvarligt leende
– Nu vet jag vad du tycker om vårt vin, men det var inte riktigt ett hövligt sätt att visa det på.
Jag hade också precis varit på väg att spotta men svalde snabbt allt vin i munnen.
Först något senare blev jag övertygad om att vår värd hade en något udda humor. Då vågade även jag spotta ut mina viner. Och det blev ett riktigt fint mönster i marken.
Nu försvinner jag bort från internet och annat fint. Får se när jag kan blogga härnäst.
Ett tydligt tecken på att någon provat röda viner och dessutom gurglat runt vinerna rejält i munnen.
Igår fick jag erbjudandet av en äldre vinmakare att lära mig sabrera av honom i utbyte mot en kyss.
Jag försökte ödmjukt förklara att jag sabrerat tidigare och undrade om jag inte kunde få göra det själv istället. Sen gick jag ännu mer utanför planen genom att säga att det var onödigt att grimman skulle tas av och att jag gärna ville hålla en handduk mellan mig och flaskan. Det senare förstod de inte alls, så jag tog av mig min kavaj och använde som handduk. Efter att ha sett en flaska explodera i mammas händer på hennes 65-årsdag tar jag det säkra före det osäkra.
Vid det här laget var jag ganska nervös och kände ett visst behov av att lyckas vilket jag som väl var också gjorde. Aldrig har jag fått till en så perfekt snittyta som ute i den varma sydafrikanska solen. Måste vara bra glas i flaskorna här nere.
Det var många runt bordet som suckade längtansfullt när de såg vinkaraffen hos Rust en Vrede. Vår älskade servitris gav intryck av att den var svår att hälla ur eller så var hon inte så värst kompetent. Meningarna gick isär. Det är kul att äta middag med restaurangfolk!
… man delar lägenhet med en sommelier när man öppnar kylskÃ¥pet och allt den innehÃ¥ller är en flaska champagne.
Sitter pÃ¥ vingÃ¥rden L’Avenir (som ägs av Michel Laroche) och tittar ut över en himmel som är lika rosa som rosén i mitt glas.
Vi ska prova viner och äta grillat – kött. Sydafrikanerna är hejdlöst förälskade i kött och när den här resan är över kommer jag inte ha nÃ¥gra som helst problem att tillbringa resten av hösten i vegetariskt samförstÃ¥nd med D.
Jo, nu står det på Tastelines startsida att jag bloggar live från Sydafrika, så det är bäst att jag sätter fart. Det har varit klurigare än jag trodde att få tag på bredband, åtminstone om man är allergisk mot överpriser på Wi-Fi.
För att ta mig till Kapstaden behövde jag transportera mig ungefär i ett dygn. Jag lämnade Tastelines kontor kl 15 på fredageftermiddagen och var framme på mitt hotell i Stellenbosch kl 14 på lördagen.
SAS erbjöd naturligtvis ingen gratismat alls, men så fort jag kom ombord på South Africa Airways blev det andra bullar. Ganska kalla sådana. Varför måste all flygplansmat inklusive bröd och rödvin förvaras i kylskåp i väntan på konsumtion? Jag får alltid sitta på min rödvinsflaska en kvart innan den går att dricka (för att värma den, om det var någon som trodde något annat).
Jag fick en liten sallad och så en varmrätt med kokt lax, ris, ganska okej grönsaker och någon otäck vit sås över det hela. Varken chockerande eller fantastiskt. När jag flög till Libanon var det betydligt roligare med bilder på överkryssade grisar och så, men de bilderna tycks tyvärr ha trillat ur bloggen.
Ibland tror jag att Ulf Sjödin har världens bästa jobb. Han är PR-chef på Vin&Sprit och kommer alltid med de roligaste och vansinnigaste idéerna. Han var delaktig i att starta sabreringssällskapet, han arrangerar defektprovningar och nu senast har han själv utsett Sveriges bästa vinskribent med hjälp av enkel matematik.
[Den] baserar sig på vinskribenternas betyg på nylanserade viner i Systembolagets fasta sortiment under 2005. Utifrån de enskilda skribenternas sammanlagda betyg har en total topplista tagits fram och sedan har man med statistikens hjälp jämfört hur varje skribents betyg överensstämmer med hela gruppens.
Själv skulle jag kalla resultatet Sveriges mest genomsnittliga vinskribent, men det låter inte lika tjusigt. Oavsett är jag väldigt stolt att meddela att Expressens Gunilla Hultgren Karell vann genom att vara bäst på att rapportera som alla andra. Dessutom kan jag berätta att hon även är bra på andra sätt, bland annat genom att göra fyndig vinbedömning i Allt om Mat:s vinprovargrupp.
Sen är jag och Ulf överens om tveksamheten i att utnämna en vinskribent till Sveriges bästa utifrån detta.
– Man ska förstÃ¥s inte ta det här pÃ¥ alltför stort allvar. I slutänden är det alltid den personliga smaken som styr, men för den som tror att det finns en absolut sanning framstÃ¥r Gunilla som den allra mest pÃ¥litliga skribenten, konstaterar Ulf Sjödin.
Mitt besök på vingården Ksara i Bekaadalen i Libanon var sådär, och antagligen får jag skylla mig själv. Jag är så van att bli vipbehandlad på vingårdar, att vara i sällskap av Ulf Wagner eller Allt om Mat:s redaktion. Då är det alltid någon som faktiskt kan hela produktionen som visar runt och som kan svara på alla kluriga frågor som jag vill ställa.
Att under själva provningen hamna bredvid två holländare som knappt visste att Libanon producerade vin innan de kom till Bekaadalen, som dessutom svepte sina vinglas, var en ny upplevelse. Roligast av allt var hur de upprepade allt jag sa om vinerna till provningsledaren. Det var faktiskt enbart behagligt för mitt vinsjälvförtroende.
På måndag blir det provning av Château Musar hemma hos mig. Jag har renskrapat systembolagets magra sortiment. Fast sen snubblade jag över ett riktigt guldkorn. En 89:a. Nu gäller det att hålla i plånboken så att jag inte shoppar upp hela resakassan på libanesiska viner innan jag ens kommit till Libanon. För jag har väl berättat att jag ska dit? Fredagen 21/10 åker jag dit för tio dagars matätande, inhemsktvinsmakande, brödknaprande, medelhavsbadande och basarirrande. Känner jag mig modig (dumdristig) blir det också en visit i Damaskus. Chansen är hög.
Och självklart researchar jag precis lagom inför resan. Jag har sett Zozo, som jag tyckte jättemycket om, och nu en vinprovning. Mycket mer tror jag inte behövs.
Och vi har fortfarande glas och sittplatser över, sÃ¥ om nÃ¥gon vill vara med och dela vinkostnaderna pÃ¥ mÃ¥ndag…
Jag har fått inbjudan att delta i VM i Kottabos.
Kottabos uppfanns i södra Italien 600 f.kr. Den blev en succé och under 300 ljuvliga år räknades det till en av de stora sporterna tillsammans med brottning, löpning och diskus.
En kottabosdeltagare behöver fyra ting ting; vin, bägare, tallrik och en ställning bestående av en manshög stång med en cymbal på mitten. Tallriken balanseras på stången. Bägaren fylls med vin. Vinet skvätts iväg mot tallriken som bör trilla ner på cymbalen.
Borde inte detta, snarare än rugby eller golf, bli den nya OS-grenen?