Jag har besökt tävlingen Årets Kock i många år, men bara någon enstaka semifinalen. Dessutom har jag alltid varit i där i min roll som journalist och nu var jag plötsligt arrangör. Eller twittrare på arbetstid, som det också kallas.

LRF kommer att vara presentatör för Årets Kocks delfinaler under tre år framöver. Det märkes redan innan man klev in på semifinalen i Uppsala. En stor (John Deere, antar jag) traktor stod parkerad vid entrén. Effektfullt och färgglatt!

Proffsminglare
Min uppdrag var att hålla igång rapporteringen om delfinalen i sociala medier. Retweeta, skriva egna tweets med bondeperspektiv (de som odlar maten kockarna lagar), svara på frågor på Twitter och FB och arrangera en tweetup. Det låter som ett ganska smutt uppdrag, men i själva verket var jag helt slut när jag kom hem. Bevis 1: jag glömde mina skor i Uppsala. Bevis 2: jag bloggar inte om tävlingen förrän ett drygt dygn senare.

Med den här strålande utsikten arrangerade vi vårt tweetup. Cirka 15 twittrade minglade runt i en syrefylld och ljudfattig miljö, drickandes svensk mjölk, utländskt kaffe och bullar av svenska råvaror.

– Ska vi twittra nu, frågade någon.
– Nej, det gör vi ju så mycket nere vid tävlingen, svarade jag.

Målet med en tweetup för mig är att få twittrare att träffas live och se hur de andra ser ut. Jag hade väldigt roligt när jag gick runt och fäste namnlappar av maskeringstejp på bröstet på gästerna. På min stod det @braxonfood @lrfsverige

PÃ¥ de andra stod det bland annat @Svensktkott @jojsis @frodingeostkaka @madlandley @scanab @glimtenigrytan @johanhedberg @husmorlisa @smaskens @lrfmalardalen @barasvenskmat @receptomaten @Nordefors @annablombergbeh @vicbatz @ElectroluxSE @CarolinCarlsson och @NPPreklam

Mötens brukar leda till samtal, vilket leder till idéer, vilket ofta leder till något bra för alla. Inklusive dem som betalar för bullarna. Och så vill jag att twittrarna ska känna att de är uppskattade och uppmärksammade av LRF. Tweetup = mingel.

Autografjägare
Jag mÃ¥ste erkänna att jag var väldigt dÃ¥lig pÃ¥ att följa själva tävlingen. PÃ¥ frÃ¥gan om vem jag tror skulle vinna sÃ¥ svarade jag Daniel Räms, om enda skälet till det är att han tävlat sÃ¥pass mÃ¥nga gÃ¥nger och placerat sig sÃ¥ bra att det kändes som en lÃ¥goddsare. Den enda bild jag tog av juryn eller kockarna var när tre barn klev upp pÃ¥ podiet och bad om autografer. Kan tänka mig att ”känd frÃ¥n tv-kockarna” lockade mest.

Dagen avslutades något förvirrande med att Paolo Roberto stod på scenen och pratade om italiensk mat mitt i allt det närproducerade. Sen gick tåget hem till Stockholm.

Läs (betydligt mer tävlingscentrerat) om semifinalen i Årets Kock i Uppsala:

Stefan på Kökstugg förklarar varför Daniel vann.
Ulrik på Glimten i Grytan var nöjd över att få prata med lokala producenter
Annika på Smaskens förklarar vad som händer med vinnaren och de andra semifinalisterna efter tävlingen
Madeleine på Landleys kök berättar med om vinnaren, Daniel Räms bakgrund.
Karoline på Vardag med Nordefors har fina bilder på vinnarens rätt