Sedan senaste inlägget har det mest varit vätskekontroller på konferensäventyret. Öl, rosé och så sydafrikanskt bubbel i poolen har vi hunnit med så nu är jag jättehungrig och längtar till Underbar, restaurangen där vi ska frossa i libanesiskt.
Utöver mezeklassiker har de en meny för ”de som redan varit i Libanon”. Det har jag ju varit, men kycklingsallad känns inte alls lika lockande som starka valnötsröror.
Under mitt drygt veckolånga besök i Sydafrika hann jag upptäcka att vinindustrin fortfarande är ruggigt segregerad.
I början av veckan hoppades jag att det var mina egna fördomar som gjorde att jag bara såg vita vingårdsägare, vinmakare och vinmarknadsförare vart än jag vände mig. Men varje gång jag frågade någon ung nyutbildad vinmakare om han haft några svarta klasskompisar så fick jag svaret nej. Och när jag frågade de riktigt vinkunniga om de svarta kollektiva vingårdarna producerade något drickbart fick jag samma svar. Och även om jag provade flertalet fairtradeviner på vinmässan i Cape Town så lyckades jag inte bli det minsta imponerad.
Jag var på väg att ge upp när jag sprang på Mzokhona Mvemve. En alldeles förtjusande 33 åring som älskar vin och dessutom vet vad han sysslar med.
Mvemve växte upp i en kåkstad utanför Durbain. Han utbildade sig till kemiingenjör och fick ett stipendium för att läsa viticulture and oenologi i Stellenbosch. Som nyutbildad började han jobba för den kände vinmakaren Bruwer Raats vinkällare. Han började med enkla uppgifter och fick undan för undan mer kvalificerade uppgifter. Idag har ett eget vinmärke som heter Sagila och han och Raats producerar sedan tre år ett löjligt gott och dyrt vin uppkallat efter de två.
Deras vin Mvemve Raats De Compostel var det enda vinet jag tyckte det var motiverat att släpa hem från Sydafrika. De flesta bra sydafrikanska viner finns på bolaget till ungefär samma pris som i Sydafrika
Av de tre flaskor jag köpte står en framför mig på soffbordet, öppnad. Att det bara är drygt två år känns inte alls. Det har toner av mogna körsbär, tobak, charkbutik och lite bitterhet så att det inte blir så där översötmoget. Jag räknar med att dricka ett litet glas varje kväll den här veckan och på så vis hålla novembermörkret i schack.
Läs mer om Mvemve här.
Och här går det att köpa på bolaget.
Fastnade i Frankfurt igår. Tydligen tog det längre tid att flyga över Afrika än flygbolaget trodde eller så hittade de helt enkelt ingen parkeringsplats i Frankfurt. Oavsett så missade jag mitt plan, och nästa plan var fullsatt och nästa igen.
Jag har tillbringat natten i ett enkelrum på en av Frankfurts alla flygplanshotell vilket är precis så deprimerande som det låter. Och så har jag fått prata enorma mängder tyska vilket går alldeles utmärkt när jag är övertrött. Det bara rinner på.
Nu ska jag ner och äta tysk hotellfrukost. Det blir sista gången någon annan gör frukost åt mig på ett tag. Från och med imorgon får jag åter igen leva av en stor kanna te, några skivor rågbröd och hemrostad müsli. Inga problem i det. Mest att allt ska ut ur kylen och in i kylen och in i diskmaskinen och ut ur den igen. Hm, jag kanske inte har något att klaga över. Men jag kommer sakna att dra av det lilla pappret med hotellnamnet på från smöret.
Valsafari från helikopter kändes dekadent på ett nästan genant sätt, men när man väl satt där och såg valarna brydde jag inte ett ögonblick över hur mycket bensin vi gjorde slut på.
Regnbågen var nog mer miljövänlig. Här krävdes det bara en väldigt bestämd amerikansk vinfotograf som krävde att minibussen skulle stanna till så att vi kunde ta en bild.
Brödcyklar, ostronbadkar och massa massa bubbel…
Jag har hunnit med att besoka manga restauranger i omradet kring Kapstaden och den absolut basta ligger i Hidden Valley. Men om det senare.
I gÃ¥r lÃ¥g jag i ett badkar, tittade ut över brytningen mellan Indiska Oceanen och Atlanten och lyssnade pÃ¥ John Coltrane och Johnny Hartman sjungandes They say it’s wonderful.
Alla i journalistgruppen som jag reser med just nu är rörande överens om förvirringen i att bli tilldelade varsin oerhört romantisk liten stuga med himmelssäng och öppen brasa och sen sitta där helt ensam. Jag löste det hela genom att ligga och titta på Cary Grant i Suspicion. Med datorn i bagaget känner jag mig sällan ensam.
Härom dagen var jag på restaurangen Beltazar i Kapstaden. De har cirka 150 viner på glas och är så där förtjusande pedagogiska att de sätter en etikett på varje vinglas så även vi med kort närminne när det gäller vin vet vad vi dricker.
Jag hade behövt etiketter igår när jag satt och provade tre olika S Blanc odlade på tre olika sluttningar. En med mycket sand, en med vit lera etc. Det gick verkligen att känna skillnad på dem och när jag väl hittat min favorit med lite högre syra än de andra och en helt magisk doft av exotiska frukter hade jag naturligtvis glömt av vilken som kom från vilket ställe. Jag måste helt enkelt alltid ha en penna i handen.
Wow, jag har precis sett Franschhoek och Elgin från ovan.
En grupp med amerikaner, tyskar, danska och jag klämde in oss i en helikopter som kördes av en stilig äldre förare som säkert såg ut som Tom Cruise när han var yngre.
Efter 45 minuter kom vi fram till den sydligaste tippen av Afrika. På vägen såg vi stora valar ute i havet. Det var magiskt!
Här ute växer fynbos – en lÃ¥g växtlighet med massa unika blommor och växter. Precis som i Australien behöver vissa av växterna eld för att frökapslarna ska öppna sig. Ungefär vart 17:e Ã¥r krävs en rejäl brand för att alla ska mÃ¥ bra.
Och så växer det vinrankor förstås! Här på Lomond görs för ovanlighetens skull växtplatsunika viner. Jag har inte sett så många viner i Sydafrika som bara kommer från en enda odlingsplats, men här finns det.
Var på provning av Cap Classique (sydafrikanskt bubbel) i en kylig vinkällare i Franschhoek (där den förra bilden togs). Det var en strålande varm förmiddag utomhus och vi skulle prova fyra olika mousserande viner. Jag frågade efter en spittoon men när de inte hittade (!) någon fick jag veta att jag kunde spotta och hälla ut överblivit vin på golvet.
Vi hade just provat vårt första vin och Rasmus som satt mittemot mig spottade ut det på golvet bakom honom varpå vår värd sa med ett allvarligt leende
– Nu vet jag vad du tycker om vårt vin, men det var inte riktigt ett hövligt sätt att visa det på.
Jag hade också precis varit på väg att spotta men svalde snabbt allt vin i munnen.
Först något senare blev jag övertygad om att vår värd hade en något udda humor. Då vågade även jag spotta ut mina viner. Och det blev ett riktigt fint mönster i marken.
Nu försvinner jag bort från internet och annat fint. Får se när jag kan blogga härnäst.
Ju roligare man har, ju sämre blir man på att blogga. Att vara på vinresa till Sydafrika är underbart. Inte bara för att jag får se landet och prova ofantligt många bra viner. Det är mycket mer än så.
Det är oerhört upplysande att går runt på den stora vinmässan i Kapstaden och prova favoriterna från bolaget. Min favorit Allesverloren framstår som ett ganska platt vin i jämförelse med allt annat jag druckit här nere. Den insikten gjorde lite ont.
Å andra sidan är jag inte övertygad om att jag kommer att ha råd att köpa alla viner som jag förälskat mig i här nere. Framför allt inte efter den nya ekonomin som familjen Brax inträdde i kort efter att de blivit ägare till en lägenhet i Stockholms innerstad. Jag minns bestämt att jag sa till D att jag skulle utforska den vackra världen av 70 kronorsviner och nu går jag runt och suktar efter 200 kronors flaskor. Det kan aldrig sluta väl.
Sen är det alla människor man träffar här nere. Charmerande chaufförer som upplyser mig om landet, långa och ståtliga sommelierer som pekar ut vingodbitarna, förtjusande New York-bor, vinbegåvade och trevliga danskar, frågvisa framtida middagsgäster, driftiga sydafrikanska affärskvinnor, inköpare från Systembolaget och dito i Kanada.
Ett tydligt tecken på att någon provat röda viner och dessutom gurglat runt vinerna rejält i munnen.
Igår fick jag erbjudandet av en äldre vinmakare att lära mig sabrera av honom i utbyte mot en kyss.
Jag försökte ödmjukt förklara att jag sabrerat tidigare och undrade om jag inte kunde få göra det själv istället. Sen gick jag ännu mer utanför planen genom att säga att det var onödigt att grimman skulle tas av och att jag gärna ville hålla en handduk mellan mig och flaskan. Det senare förstod de inte alls, så jag tog av mig min kavaj och använde som handduk. Efter att ha sett en flaska explodera i mammas händer på hennes 65-årsdag tar jag det säkra före det osäkra.
Vid det här laget var jag ganska nervös och kände ett visst behov av att lyckas vilket jag som väl var också gjorde. Aldrig har jag fått till en så perfekt snittyta som ute i den varma sydafrikanska solen. Måste vara bra glas i flaskorna här nere.
Det var många runt bordet som suckade längtansfullt när de såg vinkaraffen hos Rust en Vrede. Vår älskade servitris gav intryck av att den var svår att hälla ur eller så var hon inte så värst kompetent. Meningarna gick isär. Det är kul att äta middag med restaurangfolk!
Det finns en otrolig stolthet i Sydafrika. Alla jag träffat (90% vita 10% svarta än så länge) älskar sitt land och vinmakarna är vansinnigt nöjda med sina viner.
Just därför hajar jag till när vi serveras en Gosset innan maten på den ypperliga restaurangen på vingården Rust en Vrede (boka bord och lägg undan pengar Eva). Sen följer en uppvisning i sydafrikansk och internationell matkonst i kombination med utmärkta sydafrikanska viner. Till det dricker vi vatten från Italien! Middagen avslutas med ostar från Frankrike och en förtjusande liten chokladskapelse.
Jag lägger vänskapligt huvudet på sned och undrar om inte ostarna från Sydafrika är lika bra, för att inte tala om vattnet. Men detta är en restaurang som är top of the top och då vill man ge gästerna lite extra och det är tydligen synonymt med vatten från Toscana och ostar från Loire.