Vi var på konferens och fick ge förslag om vad Tastelines framtida mål är. Sen fick vi rösta fram det bästa förslaget. Tur för Allt om Mat att det här förslaget bara fick en röst/blå plopp. Värtan är nog ganska kall så här års.
Först var det Bocuse dÓr, sen årets kock gala, tätt följt av Connoisseur-middag, Sveriges bästa bord, ambassadsmiddag och White gala. Snart ska årets barista utse och jag har ingen lust mer. Nu får det vara nog! Någon annan får rapportera från kaffefronten. Med min sista kraft harklar jag mig till ett:
detta har hänt! White höll lanseringen av sin guide för tredje Ã¥ret och gav ut ett antal priser som jag redan skrivit om för jobbet. Men lite upprepning skadar inte…
Nygifta Magnus och Agneta fick motta priset för bästa matupplevelse av White. De vann förra året också och kommer fortsätta vinna och inte resten av restaurangsverige lyfter sig i kragen ett snäpp. Gooo Oaxen! Fast jag tycker att Magnus mat är krånglig att äta ibland. Vacker, rolig och krånglig. På tal om roligt fanns under 2006 bränd vall med sotade foderväxter på menyn. Dessutom har Oaxen doftfria tvålar på toaletterna. Sånt gillar en parfymallergiker som jag.
F12 fick pris för bästa helhetsupplevelse. Och borde få pris för flest söta pojkar i kök och matsal. Men jobbar det inga tjejer på F12? Ena kvinnan som mottog pris på hela kvällen var just Oaxens Agneta. Köksbranchen fortsätter att vara mandominerad. Tur att systrarna Brydling finns.
Längst ut till höger står Ferran och Olle. Ferran fick hela Berns att brista ut i applåder när han kallade Stockholm en av världens matmetropoler (lite osäker på översättningen).
Tanken var att gästerna skulle gå vidare till Berns efteråt, men det nobbade de flesta. Berns kök har inte ett rykte som lockar tillräckligt. Det fick bli klassiska Prinsen tillsammans med Viveca, Daniel, A, Jens och Mia. Sillbrickan innehöll två goda sillar och tre som man vänligt skulle kunna kalla nyskapande. Har jag nämnt att jag är konservativ? Marängtårtan var en fullkomlig sockerbomb.
E hade sett till att hon, jag och M skulle få en specialvisning av Pontus Frithiofs nya restaurang Brunnsgatan 1, så imorse började jag arbetsdagen med att bli kringvisad på en dammig arbetsplats av herr Frithiof.
Och mitt i röran av elektriker, nerfallande takplattor och svetslågor lyckades Pontus beskriva sin restaurangvision så att allt kändes nästan färdigbyggd.
Entrén ska mest likna en saluhall med skaldjursdisk och barstolar, nästa rum kommer att servera dim sum och andra små rätter. Maten förbereds i köket men läggs upp i ett stiligt öppet kök med svartlackade luckor. Trenden att visa upp rostfria köksytor ligger inte för Pontus. Han tycker att kök är rätt fula, men har å andra sidan gott om kreativa idéer om hu man gör dem snygga.
Ju längre in i restaurangen ju högre blir priserna. Längst ner finns matsal för 110 gäster. Inga riktiga Chambre Separé, men väl draperier runt vissa bord som hindrar insyn.
– Det ska inte bli något hysch hysch-ställe, föklarar Pontus. Det ska kännas mer som Sturehof än som Operakällaren, men med mycket bättre mat förstås.
Ändå ska maten inte alls hålla samma nivå som på Pontus in the Greenhouse. Kuvertpriserna kommer att kosta hälften så mycket på Brunnsgatan 1.
Köket är ett kapitel för sig; snyggt grått kakel, dimmade spotlights och en gnutta high tech. Här kommer det bli kul att jobba! 30 maj öppnar restaurangen för allmänheten, då har den hunnit invigas med fest i dagarna två.
Det går så många fina rykten på stan just nu. Min favorit är att Ferran Adrià ska komma till stan i samband med White-galan nästa månad. Mikael Mölstad ville inte bekräfta ryktet, däremot log han så där nöjt som man bara gör när man har något stort på gång. Jag håller tummarna och vet nu vad jag ska fylla mina dagdrömmar med. Mm Ferran!
Det rykte jag själv sprider flitigt är att jag ska äta middag på The Fat Duck i vår. Trots det har jag inte försökt boka bord än. Å andra sidan har jag i snart tre år hävdat att jag ska köpa en orange MGB GT och det har inte skett än.
Det senaste ryktet damp ner för en timme sedan. Kocken Fredrik Hedlund frÃ¥n Torso Twisted tänker försöka sätta ett dessertrekord i KungsträdgÃ¥rden. Det är oklart vilken dessert det gäller, men det rör sig tydligen om marginaler pÃ¥ ett fÃ¥tal sekunder. Jag har inte besökt Torso Twisted än och efter att ha läst en matmässigt intetsägande recension av Bong blev jag inte klokare. Fokus ligger pÃ¥ inredning och populärkulturella referenser och maten beskrivs med självklarheter snarare än med faktiska smaker: ”smakande av sig själv” ”pÃ¥ samma självklara nivÃ¥” säger inte sÃ¥ mycket. Det känns ungt, men det känns inte bra. GÃ¥ nu hem och läs Ruth Reichls bok ”Garlic and Saphires” om hur man blir en bättre matrecensent. Du kan till och med fÃ¥ lÃ¥na den av mig.