När jag gjorde om bloggen senast la jag till två saker: min mailadress och min postadress. Detta efter att själv ha ägnat på tok för mycket tid åt att jaga rätt på bloggares mailadresser.

Ja, det innebär antagligen att jag kommer få en del mail och paket jag inte vill ha, men också att jag gör livet lättare för de som jag faktiskt vill ha kontakt med.

Under de nio Ã¥r jag bloggat har jag märkt att det inte är helt enkelt för pr-byrÃ¥er att kommunicera med bloggare. Det är mycket massutskick i stil med ”Hej! Jag gillar din blogg jättemycket och tänkte att du nog skulle vilja publicera det här receptet med vÃ¥r kunds vara”. Typ. Nu har jag väldigt sällan, gränsande till aldrig, recept pÃ¥ bloggen, vilken man lätt hade kunnat märka om man läste en sida eller tvÃ¥.

Därför blev jag extra glad idag när den kompetenta byrÃ¥n Food & Friends hade skickat mig en kasse Zetaprodukter inklusive en tub sardellcrème. Dessutom ringde de mig först och frÃ¥gade om jag vill ta emot den. David är hejdlöst förtjust i sardeller, sÃ¥ jag räknar med att det blir ett gästbloggsinlägg frÃ¥n honom. Själv är jag väldigt förtjust i familjen Di Luca. Det är mycket tack vare dem vi vet sÃ¥ mycket om italiensk matkultur i Sverige. Tänk om vi visste lika mycket om svensk…

I utskicket fanns ett recept samt alla ingredienser man behövde till (och de bara råkar vara Zeta allihop). Och nästan viktigast: ett bevis på att någon ansträngt sig lite. Sardelltuben var inslagen i en italiensk tidning och tjärad märling. Och persiljeplantan är omplanterad i en lite terracottakruka. Hatten av till den stackare som fick agera paketinslagare och persiljeplanterare. Ingen har sagt att PR-branschen är glamorös, men det är detaljerna som gör skillnaden.