Nu har jag varit på releasen av Äkta Mat. Har jag hunnit läsa igenom hela tidningen än? Nej. Har jag hunnit packa upp goodiebagen? Ja. Ja men då så.
Tidningen Äkta Mats påse äkta innehåll. Majrova 3 st, äpplen 6 st (ja, jag kan ha tiggt mig till några extra. Svenska äpplen är magiskt goda), svensk flytande honung 1 st, kullmust smaksatt med kanel 1 st, 20% rabatt på gjutjärnsprylar från Lagamati och ett styckningsschema på ett tämligen ulligt lamm. Här kan jag inte hjälpa att tycka att Svenskt Kötts styckningsschema är strået vassare, men vissa kanske tycker att det är otäckt att titta på rått kött?
På det hela taget ett smart genomtänkt innehåll som också hängde samman med minglet där Håkan Fällman stod och lärde ut lammstyckning och det dessutom serverades en het lammgryta. Och inte minst, chefredaktör Anna Michelsons klänning matchade majrovorna perfekt.
Äkta Mats mingel var inte lika Södermalm som Hungers, för att citera den alldeles förtjusande fotografen Linus Meyer. Och när en tredjedel av gästerna har ordet lrf i sin mailadress så blir det sällan så Södermalm. Däremot kan det bli matnördigt ur ett producentperspektiv.
Jag tror att det kommer råda viss förvirring på tidskriftsmarknaden den närmsta tiden. Mats-Eric Nilsson, känd från Äkta Vara, (märkningen för mat utan tillsatser) är inte chefredaktör för tidningen Äkta mat, som man så lätt kunnat tro. Hunger är namnet på hans titel.
Chefredaktör på Äkta Mat är Anna Michelson, som tidigare jobbat på Allt om Vin, Mersmak och Gourmet. Här önskar jag att jag kunde binda Anna till något hungerprojekt för att knyta samman säcken och förvirra alla ytterligare. Men tyvärr. Och LRF (där jag jobbar) som äger LRF Media hade en stor utställning 2010 tillsammans med fotografen Jens Assur. Den utställningen hette Hunger.  *nöjd*
Båda tidningarna verkar vurma för ekologiskt. Ingen av dem kommer vara recepttyngda, men medan Hunger verkar ägna sig något åt längre reportage (?) och undersökande journalistik kommer Äkta Mat skriva om råvaror i säsong och hur man lagar mat från grunden. När jag har båda magasinen i min hand kommer en mer träffsäker beskrivning.
– Blir du borta länge, undrade maken.
– Nej, nej, releasefesten för Hunger är bara en timme. Jag är hemma i tid att assistera med läggningen av minst ett barn, lovade jag flott.
Detta är veckan för premiären av magasin som är livsstilsmarkörer. Jag är nyss hemkommen från Södra Teatern och minglet som är avstampet för systertidningen till Filter. På torsdag ska jag till So Stockholm i Kungsträdgården där LRF Media firar tillkomsten av magasinet Äkta Mat. Framåt helgen kan vi hoppas på en bloggpost som jämför de två tidningarna, men just nu får ni hålla till goda med ytligare ting som goodiebaginventering.
Alla små papper som trillade ur tidningen när jag började bläddra.
När jag själv på mitten av 00-talet skulle starta mattidning (för Egmont) lärde jag mig att det svåra inte är att fylla tidningen med läsvärt innehåll. Det svåra, gränsande till hopplösa är att fylla den med välbetalda life style-annonser som gjorde att vi alla skulle kunna få lön. I Hunger är 41 av 124 sidor annonser. Inte så mycket jämfört med en modemagasin, men för en nystartad mattidning är det inte illa. City Gross, Granit, Mio, Nespresso,  Naturkompaniet, Svenskt Kött,  Naturskyddsföreningen mfl. har öppnat plånboken.
Och så var det goodiebagen. Jag kan fortfarande inte se en goodiebag utan att tänka på påsen från Gourmets 30-års kalas som innehöll påste, fetlösande rengöringsmedel, Lindtchoklad, Kavlis aioli och Doves handkräm. Jag blir mer och mer luttrad på gränsen till oförskämd och på senaste Årets Kock-middagen kunde man sent på natten se mig rota igenom den festens goodiebag, demonstrativt slänga ut sötningsmedlet och undra om jag kunde få byta till mig mer lakrits.
Hungers pÃ¥se var sÃ¥ välpackad att jag inte kom mig för att titta i den förrän jag kom hem. En DVD med en film med matanknytning som jag gärna vill se (hurra), en spork frÃ¥n Naturkompaniet (strÃ¥lande till sonens utflyktsmat), en gigantisk tekanna frÃ¥n Granit (jag vet inte riktigt… hade de ett stort restlager?) och fyra stycken fairtrademärkta hälsodrycker som smakar omogen banan (jo men visst). Inte sÃ¥ illa innehÃ¥ll. Ganska bra i linje med tidningen, utöver tekannan. Har inte de flesta hushÃ¥ll redan fyllt sin tekannekvot? Den här blev min femte…
Carola Magnusson hade gjort mingelmaten. Här en pulled vildsvin inslagen i magasinets förstasida.
Hur var tidningen då? Tror ni att jag har haft tid att läsa den OCH blogga om goodiebags? Jag har hunnit titta på Lotta Lundgrens väldigt snygga dekolletage på sidan 26,  läsa Ulrika Brydlings förklaring om halloumins gnisslande på sidan 106 och glädjas stort åt att min journalistmentor Anna Kågström är tidningens redaktör. Jag tecknar min prenumeration i morgon. Nu tänker jag sova.
Barnen sov redan när jag kom hem. Maken hade ockuperat soffan. Informationsdelen av releasefesten var mycket riktigt slut några minuter innan klockan åtta, men mest för att Mats-Eric Nilsson inte pratade mer än några minuter. Sen ägnade jag några minuter åt att hälsa på en oändlig mängd människor, äta två av Carola Magnussons utmärkta vildsvinsburgare samt, tillsammans med Martin Jönsson, försöka hitta ett ex av magasinet. Slutligen gav jag upp och tänkte gå hem tomhänt. Då märkte jag att goodiebags inklusive magasin fanns i garderoben.
I fredags gick finalen i Årets Kock. Det hade man lätta kunnat missa om man har den här bloggen som enda nyhetskälla, men det har ni väl ändå så inte? Nå, jag blev intervjuad av Lisa Lönner Pulkkinen för Årets Kock-kanalen under LRFs förmingel till Årets Kocks galamiddag.
Jag sa saker som Det hjälper också att kockarna är på Twitter.
och Twitter är ett så tacksamt sammanhang. Man kan ta en bild på maten och snabbt få ut någonting. Och se Kasta sig på maten medan den fortfarande är varm istället för att skriva något varmt. Så det är ett bra format.
Och tvÃ¥ minuter in i filmen kommer nÃ¥got ni inte vill missa…
Jag har hamnat på Restaurangvärldens sprillans nya lista över de 50 mäktigaste i Mat-Sverige. Mellan doldisen Ulla Sjöstrand som bestämmer vem som får laga maten Steffo äter TV4:s morgonsoffa och Pella Bosta som levererar några av Sveriges snyggaste grönsaker genom Grönsakshallen Sorunda. Plats 42, ett utmärkt tal. Delbart med såväl sex som sju, två, tre, fjorton. Ja, ni fattar.
Alla förslag på galna utspel för att klättra till topp 15 inför nästa år mottages tacksamt. Siktar dock inte på att gå om chefen Helena Jonsson (plats 12), dels för att det vore ohövligt, men främst för att det är omöjligt.
Foto: Wolfgang Kleinschmidt
Oh, Laga Lätts septembernummer som kom ut 25 augusti är helt köttfritt. Helt rätt årstid att satsa på grönsaker och rotfrukter. Jag ska genast gå och köpa den och håller tummarna för att den håller samma nivå som Astrid Abrahamssons Gott & Grönt.
Hej bloggen, jag har saknat dig en smula. Vet inte varför vi ignorerar varandra så här.
Cyklade från jobbet igår direkt till en smygläsning av Vagabonds oneshot med mattema. Alla var där: flickan jag hade möte med tidigare på dagen, flickan jag försökte promenaddatea i helgen, flickan som lovat att bjuda mig på deckaritalienskt, flickan jag gick på gymnasiet med och flickan med den fantastiska frisyren.
Smygläsningen var på Urban Deli, det som hade kunnat vara min kvarterskrog om jag bara haft vett att bo kvar vid Nytorget (i en etta fem trappor upp utan hiss) istället för att flytta till Hornstull.
Vagabond Mat är en välgjord tidning som hyllar resan som har fokus pÃ¥ mat. Tidningen har behagligt fÃ¥ recept och de som finns är acceptabelt redigerade. Det som sticker lite i ögonen är hur varje artiklar matchas av en annons, eller tvärt om… Läs Stellans utmärkta utläggning om detta.
Kände mig tvungen att fråga Vagabonds marknadschef hur de tänkt och hon konstaterade ärligt att hon i samråd med Urban Deli valt de som de vet att flest gillar.
P.S. Om det nu blir en twoshot så vet ju ni på Vagabond att jag gärna gör ert nästa och nästnästa New York-tema, men glöm för allt i världen inte heller att städsla Dag Hermelin, Sveriges bästa matresereporter. Låt honom bara få många sidor att breda ut sig på, det brukar bli roligast då. D.S.
Mhhää, jag vet inte. Jag borde blivit glad när jag kom hem och såg att det låg en inplastad blank tidskrift på köksbänken. Men, den såg så trött ut.
Inte sÃ¥ att den gäspade, men när ”Vintermys” och ”Vi älskar italienskt” är de rubriker man drar mest pÃ¥ sÃ¥ är det inte ett dugg nytänkande. InnehÃ¥llet är inte mycket bättre, det hela känns som ett lifestyle magasin för 45-Ã¥ringar. Fast det kanske är precis vad Elleredaktionen vill göra?
Här finns en akut brist på nytänkande svensk mat. Allt är säkra kort. Snygga kort, men trygga. Jag vet att man vill vara som en svensk version av Olive, men det blir man inte genom att köpa in material från Olive och BBC Good Food och översätta inklusive de brittiska ordvitsarna. Bhrrr!
Plocksidorna är snygga, men innehåller väldigt lite för den som har något annat förhållande till mat än det som snygg accessoar. Matreportagen är vackert stylade och fotade och formgivningen låter bilderna breda ut sig, men jag känner sällan ett starkt behov av att laga något. Trots att några av landets bästamatstylister står bakom recepten. Kan inte redaktör
Man har hittat ett säkert koncept och följer det. Följer det så mycket så att när jag satt och jämförde 15-årsnumret från 2010 med 10-årsnumret från 2005 var upplägget skrämmande likt. Fast 2005 hade man låtit en svensk konditor baka tårtan. 2010 köpte man bara in ett foto från en brittisk tidning. Om jag inte minns fel fanns det inte ens ett recept till 2010-tårtan.
Varför prenumerar du på Elle Mat&Vin egentligen Alice? Hm, jag kan ha råkat gå förbi ett erbjudande om sex nummer för 100:- på Formex, men jag lovar att inte falla i den fällan igen. Åtminstone inte på två-tre år.
Det är mycket must just nu. Årets adventsfest hävdar att: Glöggen är död. Länge leve musten! Kanske sörjer jag att det inte blir någon Tasteline-musttest i år.
Tidningen Gourmet fyllde 30 och hade den goda smaken att bjuda mig +1 på födelsedagskalas på Berns. Jag överutnyttjande inbjudan och tog med mig +2 (maken och sonen).
– Äsch, det är ju bara vatten, sa barnmorskan när jag berättade att jag tänkte skära ner pÃ¥ mängden PressbyrÃ¥-lussekatter efter att ha gÃ¥tt upp tre kilo senaste veckan. Jag tycker att du ska sitta mycket och äta en massa lussekatter, sa hon bestämt.
Jag säger inte emot. Stockholms filmfestival har precis börjat och jag har mumsat i mig två lussekatter medan jag (sittandes) sett Drew Barrymores regidebut Whip it, om coola tjejer som tävlar i ett tacklingstät rullskriskoderby. En sån där feel good-film som får mig att vilja vara sjutton och en fena på att tacklas, inte dubbelt så gammal och höggravid.
Bäst att åka hem och äta hasselnötsglass (sittandes) i soffan.
Foto från sajten End of the Line.
Mmm… sÃ¥ var en och en halv timme välgjord fiskdokumentär över. Mycket visste jag redan, som hur frusterande det var för 40 000 fiskare i New Foundland när de fick sluta fiska torsk över natt efter ett akut fiskestopp. De kunde inte längre försörja sina familjer eftersom de fiskat slut pÃ¥ torsken.
Samma försörjningsproblem har fiskarna i Senegal på Afrikas västkust. De har inte själva, med sina ganska primitiva fiskebåtar, fiskat ut haven. Däremot har deras ledare sålt ut fiskerättigheter till i-länder som skickar flytande fiskindustrier som fullkomligt suger upp all fisk från havet.
EU har fortfarande problem att begränsa fiskekvoterna eftersom fiskeindustrin är en stark maktfaktor som inte vill minska sina inkomster genom att fiska mindre.
Och odlad fisk är inte lösningen eftersom den föds upp på vild fisk. För varje kilo odlad lax går det åt fem kilo sill/sardiner/strömming/sil eller annan småfisk som blir till fiskmjöl. Och visst vore deg bättre om vi åt upp småfisken direkt istället, fast små fiskar har ju förstås små vassa ben.
Det smaskigaste i filmen enligt mig är att (enligt filmen) Mitsubishi köper upp 60% av världens fiskade blåfenade tonfisk. I dagsläget fryser de ner mycket av fisken och filmens teori är att de håller på tonfisken för att kunna sälja den till otroligt höga priser den dag den blåfenade tonfisken är utfiskad.
Vad ska man göra åt läget, enligt filmen?
1) Fråga alltid vad fisken kommer ifrån. Välj fisk utifrån WWFs rekommendationer eller MFS-märkta (även om de ofta kommer från motsatt sida världen)
2) Påverka politiker för att minska risken att haven blir utfiskade.
3) Stöd införandet av marina havsparker där fiskar kan reproducera i fred. I nuläget fiskas det i 99% av världens hav.
Cyklade från jobbet igår direkt till en smygläsning av 
Smygläsningen var på 
Mhhää, jag vet inte. Jag borde blivit glad när jag kom hem och såg att det låg 
