Begåvad illustratör: Martin Rebas
Tidigare julhälsningar:
2010 och 2009 gjorde Johanna Kindvall kortet
2008 gjorde Martin Rebas kortet
2007 gjorde Amanda kortet
2006 gjorde Aase Torstensen ett pysselkort
2005 gjorde Johanna Kindvall kortet
2004 gjorde Emilia Sällryd kortet
2003 + 2002 + 2001 gjorde Martin Rebas korten och det gjorde han långt innan dess också, men de har jag inte digitalt.
Fick besök av mamma, pappa och svärmor under en och samma helg. Det riktigt ropade â€julbord pÃ¥ stanâ€. Jag bokade bord pÃ¥ Gondolen, och förklarade att mina släktingar nästan aaaldrig är i Stockholm, sÃ¥ ett bord med utsikt skulle sitta fint, vilket hörsammades. Tack Gondolen.
I det här läget vill säkert min pappa inflika att han spenderade en stor del av 50-talet i Stockholm, men då såg väl inte Stockholm ut så här, med möjligt undantag för Slussen.
Med tanke på titeln trodde kanske att detta skulle bli en bloggpost om vikten att äta julbordet i olika turer:
LÃ¥t mig understryka, julbord är inte en ursäkt att skapa surf ’n’turf-kompositioner pÃ¥ tallriken. Däremot kan det vara motiverat att dricksa diskaren med tanke pÃ¥ hur mÃ¥nga tallrikar du tänker smutsa ner under mÃ¥ltiden.
Det här är en post om hur mycket desserter som får plats på en tallrik.
Imponerande mängder
Strukturerat, men mycket
Barnanpassat
MÃ¥ttfult
Jag ska inte hänga ut exakt vems tallrik som är vems inom familjen. Kanske bara berätta att den som tog mest åt upp, medan den som tog minst inte lyckades tömma sitt fat. Allt handlar om julbordsteknik. Jag har mycket kvar att lära.
Noterar att årets adventskalendrar finns ute i handeln. Men vill jag ha en kalender fylld med knaprigt lego när jag kan få en med choklad?
Men vilken är årets godaste kalender egentligen?
Jag har bytt jobb och är numera externkommunikatör på LRF med uppdrag att få dem att synas på nätet, särskilt i sociala medier. Dessutom fortsätter jag att driva firman Brax on Food med trendspaningar och matartiklar.
Följ mig:
privat på twitter: @alicebrax och på här på bloggen
i jobbet på twitter: @LRFSverige och på bloggen om sociala medier
Makalös illustratör: Johanna Kindvall
Äntligen någont riktigt nytt på julmustmarkanaden: Ekologisk julmust! Redan förra året lovade Ängavallen att de skulle fixa en ekologisk julmust. I dag hittade jag den på EkoStore i Göteborg och köpte såväl den söta som den halvtorra. Bara en sån sak! De fattar att alla inte vill ha översöt must.
Namn: Ekologisk julmust
Producent: Örbaecks bryggeri/Ängavallens vänner
Till skillnad från nästan all must (98% är siffran som brukar nämnas) i Sverige, görs ekomusten inte på Roberts extrakt. Det andra undantaget från den regeln är Zeunerts. Istället använder man sig av fläderbär, svart vinbär, råsocker, druvjuice, maltextrakt, kryddor, sockerkulör, humle och citronsyra.
Mycket frukter helt enkelt! Och det brukar det inte vara i must.
Det är svårt att veta exakt vad som ger traditionell julmust dess smak eftersom extraktet är hemligt, men ungefär så här brukar en ingredienslista se ut: socker, sockerkulör, humle och maltarom, citronsyra, kryddextrakt, naturidentiska aromämnen, konserveringsmedel E211.
Så smakar halvtorr: För att vara helt ärlig var min spontana tanke Coca cola lemon. Musten har en väldigt lätt, nästan diskret smak med en lagom syra som jag förknippar med en citronskiva. Det finns en viss enbärston, men inget av den brända söta smak jag förknippar med julmust. Den är lite lagom halvsöt.
Så smakar söt: Ingredienserna är desamma och så även smakerna, även om den söta har en ton av bränt socker vilket gör den fylligare och något sötare. Dessutom blir den bättre. Den smakar med andra ord mer som jag är van att julmust ska smaka.
Betyg: Det blir ett mjähh. Det är bra med ekologisk must, det är bra med must där man vågar gå sin egen väg i ingredienser, förpackning och ekoprofil. Men det smakar lite för blaskigt.
Inte heller Addicted to julmust var så värst imponerad. Kanske händer det något med smaken till nästa år, antingen genom att flaskorna jag lagrar utvecklas, eller genom att man kikar över receptet en gång till.
Min planet.se har en lista över var musten säljs i Stockholm.
Okej, häng med på filosof David Brax tankkedja:
WikiLeaks senast släpp av konfidentiell information -> Grundare Julian Assange, i bakgrunden, reser till Sverige där han anklagas för olika sexuella övergrepp -> vilket inspirerar Johanna Koljonen, här porträtterad i en mumintrollsdräkt (med huvudet av pga allergisk kung), att starta twittertråden #prataomdet
SJ i allmänhet och @SJ_AB i synnerhet har varit i blåsväder i år. Klart de förtjänar en pepparkaksberättelse. Isbergen är inspirerade av kungspingvinerna på Arkitektmuseets pepparkaksutställning.
Oavsett vad vi kommenterade i pepparkakor av det som hänt under 2010 så dök det ständigt upp en skock twittrande fåglar.
Det kavlas, gräddas, spritsas och spånas.
Vi är fyra vuxna och två pyttepersoner. Det finns 2 kg pepparkaksdeg, oändliga mängder hushållsfärg, strössel, goda idéer och ätbart glitter. Vi kommenterar för fullt året som gått. Det blir inga självmordsbombare, men väl tågförseningar, kronprinsessbröllop, #prataomdet, wikileaks, stadshus och bondeförbund.
Vi är inte klara än, men vi är på gång.
I år är det 15: år sedan jag började skicka ut julkort med en tecknad bild på mig själv. De allra flesta åren har jag dödat tomten på ett eller annat sätt, men vissa år har jag varit snällare och nöjt mig med att åka runt på en ballong och dela ut pepparkakor eller bara stryka julen.
Inför det 15:e kortet tänkte jag köra en repetition av de tidigare åren. Alla finns inte digitalt (men jag kanske kan önska mig dem till nästa år Martin), men från 2001 och framåt finns det filer.
Jag (och make/pojkvän) brukade alltid tillbringa timmar med att klippa, klistra och stansa ut små stjärnor ur kuvert. Tack snälla för allt tålamod trots uppkomsten av rejäla tumvalkar. Sedan förra året skickar jag bara ut elektroniska julkort. Det är bättre för miljön och stressnivån.
2001 och värst Buffyfebern rådde (och den har inte lagt sig än).
Av Martin Rebas
2002 Ingen tomtedöd, ingen mat, bara Martins väldigt fina underfundiga humor.
Av Martin Rebas
2003 Fortsatt brist på döda tomtar, om jag inte skulle lyckas träffa en i huvudet med mina pepparkakor.
Av Martin Rebas
2004 var ett lite mörkt år. Tidningen jag skulle starta hade precis lagts i malpåse och jag kände mig allmänt frustrerad. Dags att börja ta ut det på tomten igen, och bättre än så, jag gjorde dessutom korv av honom. Det skulle dröja ytterligare fyra år innan jag faktiskt gjorde korv irl.
Av Emilia Sällryd
2005 är jag väldigt förtjust i (fast det är jag i alla). Jag gillar att alla nissar flyr i panik och att man kan göra pepparkakor utan pepparkaksdeg.
Av Johanna Kindvall
2006 fick man ta fram sax och klister om man ville få ihop sitt julkort med hjälp av Fröken Alice julbrev. Dessutom fick man hänga tomten helt på egen hand, bara en sån sak! Allt jag gjorde var att skicka med en liten grön snara.
Av: Aase Torstensson
2007 jobbar jag som redaktionschef på Tasteline, då är det klart att man måste käka tomten. Detta är det mest färgsprakande julkortet (hitills). Jag har det även som twitterprofilbild och det är fantastiskt hur väl mina tweets syns!
Av: Amanda Jakobsson
2008 har jag fortsamma samma jobb, men väljer att äta upp en av tomtens medarbetare istället.
Av Martin Rebas
2009 hade jag precis fått barn och insåg att det fanns ETT behov som var starkare än att döda tomten: Att få sova. Istället fick sonen leka sönder tomten.
Av Johanna Kindvall
Johanna Kindvall har även gjort årets julkort, men det dyker inte upp här förrän på måndag, eller så hittar du det i en epostlåda nära dig.
När man är ny på en arbetsplats ser man på allting med färska/friska/öppna ögon.
Medsols från vänster:
Titta, vi fick julmust till maten i lunchrestaurangen idag. Kan livet bli bättre.
Våra grannar Lantmännen har inramade trappgubbar.
Symbolen för tevatten i automaten är en tepåse som doppas ner i vatten. I beg to differ!
Vafalls! Sill med balsamico och cashewnötter. Det blev fel på så många plan, inte bara därför att Sånga Säby som driver vår lunchrestaurang har en uttalat svensk profil.
Kära läsare, ni får ursäkta mig, men även jag kan behöva få en del gogglande bonusläsare.
Det här är egentligen en pedagogisk bildinstruktion i tre steg till hur man får till Alice vansinniga lussekatter som inte är så kattlika aka lussejungfrur.
Gå nu inte och korva till urtunt hår. Det ser tjusigt ut i det här stadiet, men väl i ugnen blir det bränt.
Små korinter är ett annat hett tips. De här russinen är på tok för stora, fast å andra sidan är de dränkta i sprit vilket förlåter en del. Tryck ner russinen/korinterna rejält för de kommer att poppa upp i ugnen och vi vill inte att vår jungfru ska bli enögd, eller hur?
Maken till kurvig och tjusig kvinna får man leta efter!
Det är svårt att konkurrera med Oaxens julbord, men jag kunde inte nöja mig med bara ett julbord i år, inte när föräldrarna var i stan på besök.
Så jag bokade bord på Moderna Museets restaurang. Känner man en av ägarna och en av kockarna och man litar på båda borde det inte kunna gå fel. Och är maten trist kan man njuta av den fantastiska utsikten.
I år hade de den ambitiösa ansatsen att servera julmat från fyra decennier. Sill och fiskbordet kommer från 70- talet inklusive räkcocktail, smörgåstårta och murriga stengodstallrikar.
Det kallskurna påminner om 80-talet förkärlek för den exotiska plankan (som fortfarande är en storsäljare på ICA-butiker med manuell chark runt om i Sverige). Och så viltpaté med cumberlandsås förstås. Det minns jag från när jag började jobba på julbord på tidigt 90-tal. Notera den lite quiltade tallriken med guldbård. Ypperligt 80-tal!
Det småvarma ska påminna om 90-talet och här börjar det väl halta på flera sätt. Ja, kycklingspett känns väldigt 90-tal, men vill jag ha det på ett julbord? Å andra sidan är honungsrostad brysselkål med fetaost extremt tidstypiskt och gott.Men mest av allt gillade jag krispigt syrlig blomkålspickels. Och så åt man förstås på en stilrent (tråkig) helvit 90-talstallrik.
Och slutligen den modernaste och sötaste delen. Julbordet är nämligen inte så värst elegant upplagt, men desserterna utgör ett underbart undantag. De är en orgie i miniatyrdesserter och uppläggningar på små skedar och skålar. Roligast att stoppa i munnen är den poppiga chokladmoussen som sprätter i munnen, men godast är de kardemummainkokta päronen med torkade frukter och lakritsmarängen med en Berghagensk blandning av sött och salt. I sann eko-anda bestod tallrikarna av återvinningsbara pressade palmblad.
För en gångs skull åt jag nästan alla rätter. Det fanns såpass få att det inte var så svårt. Priset på 400 kronor per person kändes också överkomligt. Som ett komplementjulbord fungerar detta utmärkt och det är roligt att någon vågar ta ut svängarna på en marknad som annars brukar vara mer konservativ än Arlas smörpolitik.
Om vi inte Ã¥tervänder till Oaxen innan jul blir detta vÃ¥rt sista julbord här. Och vilket julbord! Jag vet allvarligt inte om sillen eller det kallskurna är bäst. En liten del av mig skriker ”saltkolan” men jag tar ingen hänsyn till den rösten just nu. Sillen är bra, dryga 20 sorters sill och strömming. En sill var först kallrökt, sedan inlagd och det var riktigt lyckat! En strömming smakade friskt av pepparrot, och nÃ¥got sÃ¥ enkelt som senapssillen är riktigt riktigt bra.
Men det kallskurna. Den finns så mycket lufttorkat: rådjursstek, grissidan med valnötter. Allt i vackra tunna lagom små skivor. En skiva om man vill provsmaka. Två skivor om man fått något rekommenderat, och tre ytterligare skivor när man återvänder för en andra omgång och inser att man aldrig skulle förlåta sig själv om man inte tog mer grissida här och nu. Jag fick dessutom häng med Magnus Ek ner i källaren och se hur de lufttorkar. Smart och enkelt: Ett tätt rum med en luftavfuktare och en fläkt.
Vi hade med oss sonen och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Benjamin fyller ett år nästa vecka och är fortfarande en ganska glad och tystlåten typ. Och just julbord är ganska tacksamma eftersom alla ändå reser sig upp från bordet i tid och otid för att ta mer mat. Kanske var det dessutom nyttigt för oss att röra på oss en smula mellan rätterna.
Jag har normalt sätt inget behov att äta lutfisk, men på Oaxen har jag en tendens att äta lite för mycket och då är det inte helt fel med en basiska paus, och då är det en så välbehandlad firre, som lyckas vara fast och gelédallrande på en och samma gång. För att inte tala om de rara ärtorna.
Att sen hälften av sällskapet (undertecknad inkluderad) lyckades missa färjan med tre minuter var lite sorgligt, men inte överdrivet så. Nästa färja gick 45 minuter senare. Vi hade tid att spana in saker vi missat sedan tidigare och jag hann gå ytterligare två varv till dessertbuffén under tiden. Att vi sen inte kom i säng innan ett på natten var kanske mindre bra.
Skrev jag för lite? Inte omöjligt, jag är trött och vill gå och lägga mig. Läs istället Lisas eller Agnes upplevelse av samma kväll. De är synnerligen förtjusta i att använda många ord när det beskriver sin matkärlek.
Det går att beställa till extrarätter när man äter julbord på Oaxen. Förra året trodde jag att de skämtade med mig när de undrade om vi fyra ville dela på ett halvt grishuvud utöver det det digra julbordet och därför nej. Efteråt ångrade jag mig bittert och i år hade jag förvarnat mitt matsällskap om att det skulle ätas gris. Magnus Ek marinerar grishuvudet i tre dagar och ugnsbakar det på låg värme i 48 timmar. Slutresultatet blir sprött och krispigt på utsidan och smältande mört på insidan.
Huvudet kommer med igenkänningsbar form till bordet, men trancheras sedan upp till små mumsbitar, inklusive trynbitar!
