All mat i Italien smakar bättre och ser snyggare än den jag äter i Stockholm. Till och med när det ligger i en glasskartong.
Och melon och fetaost för tankarna till tetris. Kanske kan man göra en matvariant där det går att bita av krångliga bitar så att de passar bättre.
Det tog en stund innan jag fattade vad som var fel på menyn. Den hade inga priser.
– Varför får vi inte veta vad det kostar, undrade jag smått irriterat?
– Men jag har priser i min meny, svarade D förvirrat.
– Åh, det var så fin restaurang vi hamnat på, sa jag och bytte meny med D.
Vi hade turen att börja vår Toscanasemester samma dag som Karsten avslutade sin. Vi bestämde träff vid en pool med utsikt över San Grimiganos torn och jag översköljdes av svalt vatten och kvalitetstips.
– Ät lunch på Le Logge i Siena
– Ok, tänker du bara besöka en vingård så åk till Fattoria dei Barbi. Den drivs av kvinnor, har utmärkta viner och en bra restaurang.
Tack snälla! Vi följer dina råd och är synnerligen lyckliga.
Två veckor är lång tid att vara bortrest från sitt eget kök. För att få pengarna att räcka packade vi ner en mjuk kylväska, en kylklamp, en tom julmustflaska av PET-modell, två favoritknivar och en linnehandduk i bagaget. Väl på plats upptäckte vi snabbt att packningen inte var komplett. Det saknades en matlåda i plast, några plastpåsar och en påsklämma.
En uppäten chokladglassförpackning senare var det mesta löst. Sedan dess har vi fyllt lÃ¥dan med allting som är gott och som inte ger oss matförgiftning av att släpas med i en kyllÃ¥da under en halv dag. Och fotats med mitt begagnade ”jag-är-nervös-inför-bröllopet-och-mÃ¥ste-trösthandla” 50mm macroobjektiv.
Hon tycks ha bra koll på vilka restauranger som är värda ett besök.
Lyckades igår kväll med att se Spanien slå Italien i en lokal liten tobakshandel i en by söder om Siena.
Misslyckades med att samtidigt få tag på en kall öl.
Bloggandet har varit lågprioriterat i bröllopstider. Nu är det hela över och jag har under namnet fru Brax tagit mig in i Italien och färdats nordost mot kusten. Vi befinner oss i nationalparken Cinque Terra. Om bara några veckor kommer här myllra av turister, men än så länge är det befriande lugnt.
Att ha haft en tidigare karriär som kock (eller nuvarade som journalist, eller bara lyckobringandet att vara på bröllopsresa) kan ha sina fordelar. Igår blev vi inbjudna till vår värd på fodelsedagsmiddg.
Han lagar underbar mat. Semitorkade tomater med honungsmelontärningar rullade i bladpersilja var minnesvart. Friterad getost på stekt rosésallad fick beskan att nästan försvinna och munnen att fyllas med en fantastisk kombination av fett och salt. Att vi fick bordssällskap av ett norsk/danskt arkitektprofessorspar som delar Davids intresse för preferenser (eller preferenser for intressen) gjorde livet ännu bättre.
Vår lokala butik är ett kooperativ och hyllorna är fyllda med Coop-varor. När ska vårt lokala Konsum börja ta in Coop-mozarella gjord på buffelmjolk?
I helgen var jag i Italien för första gången. Mitt första och starkaste intryck (innan jag åt kort fettuccine med tryffel) av Italien var flygplatsens kaffemaskin som erbjöd såväl espresso som macciato.
Publicerar jag mycket just nu? Det beror på att jag sitter på ett matmaffianmöte och känner mig lite rastlös (och ung). Därmed inte sagt att jag inte har förtjusande och klokt sällskap.
Nyhemkommen från Italien packar jag upp väskan. Inte en vinflaska i hela väskan, men väl fyra sorters nötkräm i glasburkar. Till skillnad från svenska systembolaget har inte svenska livsmedelsbranchen ett bra nog sortiment på italienska varor.
Mitt allra största fynd gjorde jag på en stormarknad nära flygplatsen. Jag älskar att handla i utländska livsmedelsbutiker, allt från mönstrat toapapper till konserver släpar jag med mig hem. Mest av all älskar jag att köpa tandkräm. I Syrien fick jag tag på en grön tub med arabisk skrift och örtigt innehåll, i New York hittade jag knallröd kaneltandkräm och i Göteborg fanns en ekologisk tysk tub med smak av aloe vera. Men ingenstans har jag fått större jackpot än utanför Milano. Vilken galen italienare var det som kom på att tandkräm kan smaka exotiska frukter, skogsbär eller citron? AZ var i vart fall modiga nog att ta fram produkten. Nu väntar jag bara på tandkräm med chokladsmak för helgmorgnar och med brödsmak inför viktiga vinprovningar. Om jag köpte några? Klart jag gjorde. Har borstat tänderna i Exotic Energy som smakade lika kemifalskt som en Solero. Efter att ha läst Mats-Eric Nilssons bok Den hemlige kocken om fusket och tillsatsämnen i livsmedelsbranchen kände jag mig inspirerad att räkna antalet ingredienser i min nyköpta tandkräm: 21!
Jag är i nutellaland. I norra Italien är det för kallt för olivträd så här odlas hasselnötter istället. Och vi vet ju alla vad man gör med dem. Nötkräm förstås. Jag tryckte säkert i mig några hundra små ljuva påsar under 80-talet och nu är jag på väg att spåra dess källa. Redan vid flygplatsen förstår jag att jag kommit rätt. Godishyllan är fylld med hasselnötsspäckad choklad. I piemonte görs all världens nutella, av företaget ferrera. Tänk om jag skulle råka åka förbi en outlet!
30 minuter in i tävlingen börjar dofterna nå jurybordet. Spagettin till lunch och ostmackan på eftermiddagen känns helt klart otillräckliga. Jag sippar förtvivlat på en klimatovänlig men ljuvligt hårdbubblig San Pellegrino och funderar på hur många ytterligare koldioxidutsläpp jag kommer att göra mig skyldig till när jag tillsammans med vinnarna flyger ner till Piemonte imorgon.
Ah, Piemonte på hösten, har italienälskarna utbrutit. Själv har jag ingen aning eftersom jag aldrig satt min fot i landet. Men när de tittar så där avundsjukt på mig och börjar mumla om tryffel, skördeklara vindruvor och gnocchi inser jag att helgen kan bli minnesvärd.
***
Något senare: Lars och Liselott vann Årets hemmakock, så mitt jobb den kommande helgen blir att rapportera kring ett Luleåkvartets framfart i Italien.
Foton: Jonas Melcherson/Tasteline.com