I förra veckan anordnade På stan Gulddrakegala på Södra Teatern. Den sjätte i ordningen. Både D och jag var taggade till tusen av tanken att gå på mingelkalas med tema guld. Det märktes att vi var ovana gratisfestdeltagare eftersom vi lyckades missa såväl drinkbiljett vid ankomst som hårdost vid hemgång. Å andra sidan ryckte vi försiktigt Elin i ärmen och vips var biljettdilemmat löst.
Alice med drinkbiljetter i handen sittandes bredvid Elin. Notera min guldklocka som lånats in av far dagen till ära.

På Södra Teatern vet man aldrig vilket sorts glas man får sitt vin i. Jag möts ofta av diverse bortförklaringar till varför man inte får vin i det kärl man förväntat sig.
– Är det ok att du får vin i ett dricksglas, vi har inga rena vinglas.
Eller
– Kan du inte beställa något annat än vin, det finns inga glas här. Du kan beställa vin om 10 minuter igen.
Gaaah! Om jag kan få undervisa den extraanställda barpersonalen i försäljningsteknik i två timmar kan jag lova att omsättningen kommer öka mer än tillräckligt för att täcka kostnaden av 50 extra vinglas. Å andra sidan finns det kanske ingenstans att förvara dem på.

Med tanke på detta blev jag förvånad att ingen förvarnade mig när jag beställde vin i baren på Gulddrakekvällen.
– Vill du verkligen betala med dina egna pengar för vin just nu? Vi har nämligen bara de här pytteglasen kvar. Om du kommer tillbaka om en kvart lovar jag att du får ett lika stort glas som din kompis.
Men nej då, jag möttes bara av tystnad.Hade jag och min storasyster serverats hallonsaft i två så här olika stora glas hade jag lagt mig ner och bankat nävarna i golvet.
Det var en förtjusande fest. Mest för att jag faktiskt kände en hel del folk och för att vi ockuperade ett hörnbord med lysande utsikt över Stockholm. Jag samtalade med kladdkakespecialister, biosällskap, medbloggare, vetenskapsjournalister, surdegsproffs, övningskörare, Sicklabor, mobiltelefonsfotografer och filosofer. En förtjusande skara.
Kvällens roligaste kommentar kom från vinlusen när han överlämnade ett välfyllt och isbitsklirrande vinglas.
– Det var inte min idé med isbitarna.
Naturligtvis inte. Tilltaget kunde skyllas på en bartender som på detta finurliga vis kompenserade att barens knappa vinglasbestånd var nydiskat. Och här är bildbeviset på Steen-vin och isbitar i en sval kombination.
Missa inte nästa bloggpostning som kommer handla om all visdom jag samlade på mig under galan.