Egentligen inbillar jag mig att det inte skiljer så mycket mellan maten i UK och Sverige. Men ingenting visar fram skillnader i matkulturer som en hotellfrukost. När jag blickar ut över frukostbuffén är jag inte längre i den internatinella hotellvärlden där jag vaknade i morse, jag är tillbaka i skolmatsalen på internatskolan i Wellington, Summerset. Korvar, knaprig blodpudding, stekta ägg (sunny side up) som simmar i olja, tjocka halvstekta bitar av salt fläsk och ugnsbakade tomater som trots sin röda färg inte smakar mycket mer än det blaskiga tet. Blaskigt te förresten. I Skottland. Känns inte det väldigt fel, eller kanske bara väldigt internationellt gångbart?
Jag brer vita bönor på mitt rostade bröd, vänder längtfullt på miniatyrmarmeladburkarna och känner en ljuvligt varm känsla inombords. Tre hela dagars flykt från surdegsbröd på grovt mjöl, kravmärkta juicer och havregrynsgröt med lingon. Jag ska stoppa i mig stekt inälsvmat tills jag blir fyrkantig, och avsluta allt med en croissant dubbeldoppad i jordgubbsmarmelad.
Att vara pÃ¥ konferens med Allt om Mat är superbt. Länge har jag suktat efter denna stund, under alla lÃ¥nga fikaraster när det har pratats avverkade resemÃ¥l. NÃ¥gon har sagt San Fransisco eller Alsace eller Barcelona eller Sydfrankrike och sÃ¥ har det o:at och a:ats om mÃ¥ltider och tokiga vinproducenter och smÃ¥ smÃ¥ restauranger med fantastiska desserter. Och hur mycket jag än har kämpat med att vara väluppfostrat vuxen har jag inte kunnat hindra den vÃ¥g av kunskapslysten avundsjuk som vält upp. Jag hade ocksÃ¥ velat äta för mycket, upptäcka nya viner, somna vid matbordet, missa bussen och knappt komma med flyget pga all flaskrelaterad övervikt. Vid närmare eftertanke har jag gjort allt det där, men inte med mina kollegor. Men jag räknar med att komma ikapp med den här resan. Och om ingen annan gör det, kommer det vara jag som nästa vÃ¥r tar upp trÃ¥den med ett kommer ni ihÃ¥g i Glasgow…