Rapport från The Fat Duck:

Sexton rätter in i måltiden placerade vår vänliga och mycket korrekta matsalsansvariga (?) ett sideboard hos oss och uttalade ett käckt god morgon, vilket fick oss att le, men inte lika brett som om vi fått höra en, för restaurangen, mer unik hälsningsfras. Vi hade sett proceduren vid andra bord tidigare och vi skulle hinna se den ytterligare några gånger innan notan var betald.

Foto: Alice Brax
Färdigpreparerade ägg, stämplade med TFDs emblem, knäcktes i en kopparsauteuse. Kolsyra från en termos hälldes över och det hela rördes samman med en träslev till något som såg ut som äggröra, men egentligen var glass med smak av ägg och bacon.

Foto: Alice Brax
Glassen skedas upp på en rik riddare och serverades med vad jag tror var torkad bacon. Sött och gott. Lite för mycket mastig baconsmak för att hela portionen skulle kännas behaglig, men strålande roligt. Till vänster en mer klassiska engelsk frukost från en annan stjärnkrog. Till höger den berömda (och, ja Niklas, efterfrågade) ägg- och baconglassen.

Rapport från The Fat Duck:
Men vad var bäst då, Alice?
Jo, Karin, av alla 17 rätter som jag åt är det smöret jag minns bäst. Det kom i konformade uppenbarelser från Bretagne och fanns i smakerna saltat och ickesaltat. Att det var opastoriserat fick det att smaka av butterscotch, bäst översatt med bränd smörkola, och det var en lätt beroendeframkallande smak.

När desserten närmade sig insåg jag att smöret snart skulle dukas av och jag frågade vår rara franskbrytande servitris om jag kunde få med mig resten hem. Hon såg lätt chockad ut och gick för att fråga sin överordnade.

En man i kostym uppenbarade sig. Med händerna sammanknäppta förklarade han det omöjliga i att transportera smöret.
– Riktigt varma dagar hinner smöret ibland härskna redan här i matsalen. Du skulle inte bli glatt överraskad när du packade upp smöret efter resan in till London.

Och eftersom jag är en väluppfostrad person nickade jag och försäkrade att han naturligtvis visste bäst. Men någonstans inom mig skrek en röst efter mer smör och önskade att the Fat Duck var en delibutik som sålde fryst smör i små kylväskor istället för en restaurang med gastrokemiska ambitioner.

Läs mer om smörförälskelse hos Lisa.

Rapport från The Fat Duck:
Hestons paradrätt snigelgröt är välfotograferad. 323 träffar ger ordet ”snail porridge” pÃ¥ google. Mina egna bilder finns kvar i kameran och där tänker de förbli tills jag är Ã¥ter i SoFo. Minns inte ens om jag fotade snigelgröten. Egentligen gillar jag inte att ta bilder pÃ¥ restaurang, det känns pinsamt och sÃ¥ tar det bort uppmärksamheten frÃ¥n maten. Jag är ju där för att äta, inte för att ha nÃ¥got att blogga om.

Mitt starkaste intryck av snigelgröten, som egentligen var en persiljkokt havregrynsgröt toppat av vitlöksstinna sniglar, var att det påminde om mormors mustiga stekar med smutsig sås. Inte illa Heston! Vill du prova själv finns receptet här.

Rapport från The Fat Duck:
Ponera att man är en väldigt ivrig matgäst. Ponera att man dyker upp för tidigt, en hel dag för tidigit. Ponera att krogen man besöker är trestjärnig. Hur sköter personalen en sådan situation?

Efter en kort stunds förvirrade miner konstaterar de att bokningen är för morgondagen, att inga bord finns tillgängliga idag, att vi är välkomna tillbaka imorgon och att de gärna ringer efter en taxi. Och eftersom taxin kommer att dröja en stund föreslår de att vi går in på puben bredvid och dricker en öl. Hovmästarn lovar att leta upp oss när taxin kommit. Mycket riktigt, en knapp halvpint senare dyker han upp på puben med goda nyheter om en framkörd taxi.

Holywells, som trodde att  David hette Beckham i efternamn, skulle gjort sig utmärkt i ett avsnitt av Gordon Ramseys Den elake kocken.

* Servitrisen visste inte vad husets vin var. Efter några minuters research kunde hon berätta att det var franskt och innehöll blandade druvor. När det kom till bordet visade det sig vara ett spanskt vin gjort på tempranillo.
* Det var citronskivor både i vattenglasen och i vattenkaraffen. Jag bad henne vänligt om citronfritt vatten. Efter det tror jag att jag lyckades skrämma upp henne lite, för sen började hon undvika vårt bord. Äldre akademiker på borden omkring oss drack ovetandes och lyckligt rött vin och citronvatten och verkade trivas.
* Alla tallrikar hade samma garnityr.

* Att kalla risotton överkokt är en underdrift.

*  De ångade grönsakerna som serverades till huvudrätten hade fått fantastiska smaker om någon i köket kommit ihåg att salta.