Vi åt ett mellanmål i Damaskus. Mouhamarra och grodlår. Grodlår för att Lena aldrig ätit det förrut, och Mouhamarra för att vi behövde något hett för att vi behövde något hett som kunde ta tankarna bort från våra värkande fötter. Man mixar grillad paprika, chili, valnötter och olja och får en förtjusande het pasta. Capsaisinet i chilin får kroppen att bilda endorfiner som får oss att stå ut med samtliga kroppsdelar, hur illa vi än behandlat dem.
Nu är jag hemma igen i Beirut, och jag känner mig ovanligt hemma här. Inte bara för att det är ett sÃ¥ mycket enklare land att vara i än i Syrien, utan ocksÃ¥ för att jag vet var strömbrytaren sitter en bit in till höger när man kommer in i rummet, för att portiern alltid vet vilket rum vi bor i och för att jag vet var det bästa och största glaset nypressad juice serveras. Damaskus var fantastiskt. Det var exotiskt, högljutt, smutsigt, doftande, muslimskt, trÃ¥ngt, utstirrande, fantastiskt, mystiskt…
Största delen av dagen tillbringades i gamla stan. Folkmyller, tomma mörka gränder, butiker på vackra innegårdar, lunch bestående av nybakat bröd och blandade nötter på en smutsig tröskel till en stängd butik.
Jakob, jag har köpt pistagenötter. Syrianska, inte irakiska, för de syriska var mycket godare. Jag provade mig igenom en hel del. Till provköket på Allt om Mat har jag köpt en kakform i aprikosträ, och till Hanna ett litet ägg. Över lag har det varit roligt att köpa husgeråd och råvaror, det känns som betydligt mer spännande inköp än porslin och mattor. Jag försöker förtvivlat hitta en tandkräm med arabisk text på för att förgylla mitt badrum, men än så länge är det bara pappersförpackningen som har arabisk text, själva tuberna är så anglosaxiska som de kan bli.