Nu åker jag för sista gången i vår över till landet som förstår sig på att:
trycka boktitlar på tekoppar
servera färsk fisk som snabbmat
sälja snyggt förpackad färdiglagad smulpaj
kränga lågprisbönor med svensk etikett i Kwik-E-Marts
, och som bonus, att göra oslagbara ordvitsar.
Just nu befinner jag mig i samma land som Nigel Slater, Guardians högst förtjusande matskribent. Jag konsumerar stora tjocka helgtidningar på jakt efter allt han skriver. Och får jag inte nog ligger hans biografi Toast hemma i bokhyllan och väntar på att bli läst.
Annan läsvärda britter: AA Gill på The Times
Fotografiskt geni: Alaistair Hendy
I sin nya bok â€the Gospel of Food†hänvisar Barry Glassner till en studie gjord pÃ¥ sjuttiotalet om näringsupptag hos thailändska och svenska kvinnor.
Studien visade att de thailändska kvinnorna, som hade smak för, och vana av, thailändsk mat kunde utvinna mer än femtio procent mer järn från en given thailändsk rätt än svenska kvinnor, som inte uppskattade maten.
Den omedelbara slutsatsen tycks vara att vi kan utvinna mer näring ur mat som vi gillar än mat som vi inte gillar. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt mat vi gillar, och uppmärksamhet sätter igång de processer som gör oss beredda att ta emot näring.
En annan slutsats är att det är bättre, till en viss gräns, att äta onyttig mat vi gillar än att äta nyttig mat vi gillar. Eller snarare: vi bör gilla den mat vi äter, och ju nyttigare den mat vi gillar är, desto bättre.
Men man ska inte dra för hastiga slutsatser av en enda studie (är jag fortfarande naiv nog att försöka uppmana). En mängd frågor tycks fortfarande öppna:
Är inte misstänksamhet också en form av uppmärksamhet? Tar vi upp mer av de skadliga ämnena i den mat vi gillar? Motverkar vi medicinen om vi blundar och tänker på något annat när vi snabbt häller den i oss? Värderar vi maten vi äter, så att vi sedan sänder signaler till matsmältningen om hur den ska hantera det vi just åt?
Gästbloggare David Bengtsson är då och då vänlig nog att läsa igenom böcker som jag borde läsa men bara inte orkar.
Först var det Bocuse dÓr, sen årets kock gala, tätt följt av Connoisseur-middag, Sveriges bästa bord, ambassadsmiddag och White gala. Snart ska årets barista utse och jag har ingen lust mer. Nu får det vara nog! Någon annan får rapportera från kaffefronten. Med min sista kraft harklar jag mig till ett:
detta har hänt! White höll lanseringen av sin guide för tredje Ã¥ret och gav ut ett antal priser som jag redan skrivit om för jobbet. Men lite upprepning skadar inte…
Nygifta Magnus och Agneta fick motta priset för bästa matupplevelse av White. De vann förra året också och kommer fortsätta vinna och inte resten av restaurangsverige lyfter sig i kragen ett snäpp. Gooo Oaxen! Fast jag tycker att Magnus mat är krånglig att äta ibland. Vacker, rolig och krånglig. På tal om roligt fanns under 2006 bränd vall med sotade foderväxter på menyn. Dessutom har Oaxen doftfria tvålar på toaletterna. Sånt gillar en parfymallergiker som jag.
F12 fick pris för bästa helhetsupplevelse. Och borde få pris för flest söta pojkar i kök och matsal. Men jobbar det inga tjejer på F12? Ena kvinnan som mottog pris på hela kvällen var just Oaxens Agneta. Köksbranchen fortsätter att vara mandominerad. Tur att systrarna Brydling finns.
Längst ut till höger står Ferran och Olle. Ferran fick hela Berns att brista ut i applåder när han kallade Stockholm en av världens matmetropoler (lite osäker på översättningen).
Tanken var att gästerna skulle gå vidare till Berns efteråt, men det nobbade de flesta. Berns kök har inte ett rykte som lockar tillräckligt. Det fick bli klassiska Prinsen tillsammans med Viveca, Daniel, A, Jens och Mia. Sillbrickan innehöll två goda sillar och tre som man vänligt skulle kunna kalla nyskapande. Har jag nämnt att jag är konservativ? Marängtårtan var en fullkomlig sockerbomb.
På tisdag ska det fotograferas tårtor och eftersom hela veckan har gått åt till tv-inspelning har det inte funnit mycket tid över till tårttankar. Men nu sitter jag här och slår i min receptsamling. Klart jag ska laga Phyllis favorittårta, Gâteau d´Hélène, men receptet är med amerikanska mått och måste översättas. Så här ungefär:
1/4 kopp är 0,375 dl och det blir otympligt, men delar man det med 15 ml (alltså en msk) får jag 2,5. Och 2,5 matskedar känns som ett acceptabelt mått. Och så vidare med nästa ingrediens. Pust! Jag tycker synd om översättare till kokböcker.
Och på förekommen anledning: om man istället vill omvandla 1/4 cup så blir det ca 0,6 dl vilket blir 4 msk.
Foto: Ã…sa Dahlgren
Boktips: Ormen i paradiset. Om den globala fetmaepedimin av Miki Agerberg Vetenskapsjournalisten Agerberg berättar om historiska och sociala orsaker till fetma. På Tonga, där 60% av invånarna är överviktiga, finns förklaringen i att kött av sämre kvalité från USA och Nya Zeeland dumpas här och serveras friterat. Dessutom är tonganerna kulturellt sårbara eftersom värdesätter gästfrihet där maten står i fokus. Den får aldrig ta slut, man får inte tacka nej. Utan att ha läst boken misstänker jag att svenska exempel kan handla om vår förkärlek för bl a rulltrappor, hissar och bilar. Läs mer på DN.se
Det är krig på GI-marknaden, konstateras det på redaktionen. Vi blir översköljda med bokkataloger med bantningslitteratur.
Lauritzon är på väg att bli ny GI-kung och Paulún tar i från tårna:
”Tappa upp till ett kilo i veckan” med Paulúnmetoden. (Wow, vad säger jantelagen om att uppkalla en bantningsmetod efter sig själv.)
Det lÃ¥ter otäckt likt com hems löfte om att jag ska fÃ¥ upp till 10 Mb pÃ¥ bredbandet. Och jag har lärt mig att ”upp till” kan vara precis hur lite som helst. Ã… andra sidan lovar Paulún även att hans resultat kvarstÃ¥r livet ut. I kombination med att tappa upp till ett kilo i veckan lÃ¥ter det som om man kan försvinna pÃ¥ lite drygt ett Ã¥r.
Leila vågar fylla kokboken med bilder av sig själv. Vad modig hon är!
Med sina pillemariska leende undviker att bli så där Monica Ahlberg pretto och är snarare en värdig utmanare till Niklas Ekstedt om titeln Sveriges sötaste kock, (Varför har ingen startat den tävlingen??) framför allt när hon iklädd en cookie monster-tröja håller i en chokladtårta.
Det finns mer att imponeras av, Leila bok har fotograferats av oerhört begåvade fotografen David Loftus, som annars fotar bland annat med min matfavorit Alastair Hendy och Jamie Oliver. Leila skickade tidigare matbilder till honom och tydligen imponerade det tillräckligt för att det skulle bli ett samarbete.
Leilas smarta receptnamnsord: supergoda, mammas, farmors, supersnabb, smaskiga, underbara, världens snabbaste, favoritgubbar.
Stockholms hippaste bokförlag Parasoll (inte att blandas ihop sin namne Göteborgs bästa fotoagentur) har gett ut en ny bok: Livsnjutarens guide till Stockholm. Förlagets förra bok Gucka (den enda boken med eget landslag) fick nästan löjligt mycket utrymme i media och jag är övertygad om att Parasolls grundare, Mia och Henrik, med den här boken kommer att profilera sig som huvudstadens Stockholmsspecialister. Mia har ju dessutom skrivit en guide till Stockholms sommarkaféer, så om ni inte får se henne i tv-sofforna i höst vet jag inte hur man kommer dit.
Det har kommit ut två böcker om smulpajer i sommar. Först Mia Öhrns kvadratiska från ICA bokförlag och nu Elisabeth Johanssons mer påkostade bok från Albert Bonniers Förlag. Jag tycker bättre om Mias recept, de är enklare och lite mer fantasifulla (och får jag säga ungdomliga), men det är Elisabeths bok som är vackrast. Insidor mönstrade med tårtpapper, bra matt tryck och riktigt vackra bilder. Så är det en coffee tablebok du är ute efter skulle jag välja Elisabeth och vill du laga själv går min röst till Mia.
Jag gillar sällskap – på tunnelbanan, till lunch och i soffan. 24/7-sambo den här veckan heter Julie & Julia, och bygger på bloggen The Julie/Julia Project. Boken har stått i min bokhylla i hela sommaren medan jag har priorterat glammigare kvinnor som Marilyn Monroe och Isabel Dalhousie. Men nu sitter jag med näsan djupt ner i födelsedagspresenten från Elin och börjar punkta upp likheterna mellan mig och Julie Powell.
1) Vi gillar båda Buffy the Vampire Slayer och ser det som en stor tillgång om män i vår närhet delar denna kärlek.
2) Vi bloggar om mat.
3) Vi är både vikarier (men jag har troligtvis bättre arbetsvilkor)
Fler likheter kommer så fort jag läst längre än till sidan 21.
Nu när jag snart slutar på Allt om Mat påminns jag om allt jag bara har till låns; åtta Billybokhyllor packade med kokböcker, två matproffs i köket och omvandlingsguiderna från ICA provkök. Ser ni Matlagningstermer eller Mått för mat i ett antikvariat så köp dem till mig.
Märit Huldt, min favoritmatjournalist Hiram, avled i fredags. Hon skrev om mat långt innan det blev trendigt, och hon gjorde det på ett lysande sätt.
Hurra för Hiram!
Fly från bergen av moderna kokböcker med begränsat bästföredatum! Leta i stället på kokbokshyllorna hos närmsta antikvariat efter en av 60-talets favoriter, Hirams kokbok.
Hiram var en liten tant som bodde i mammas blåa kokbok. Hon hade svart klänning och vitt förkläde och såg ut att bo i Mumindalen. Dessutom lystrade hon till namnet fru Bråttom. Med hjälp av Hiram kunde burkskinkan förvandlas till den exotiska rätten drömskinka med portvin.
Hennes kokbok såg inte ut som andras. Trista receptuppställningar var ersatta med roliga bilder och kåserande text. Ord som deciliter, exakt och struket fick stå tillbaka för de mer beskrivande som en nypa eller handfull, tills det luktar gott eller tills det fått vacker färg. I Hirams värld skulle matlagning vara rolig och inte så lagbunden.
Bakom signaturen Hiram fanns Märit Hult. Hon började som matjournalist på Svenska Dagbladet 1955 efter att ha vunnit tidningens mattävling med ett recept på skinka som hon uppsnappat i en tågkupé på väg till Italien. Långt innan det blivit inne att skriva om mat publicerade hon kokböcker och tidningsartiklar och hade telefontid då man kunde ringa med sina matfrågor.
När jag själv började laga mat efter Hirams recept förstod jag vilka fantastiska böcker det var. Hon gör falsk borsjtj genom att blanda soppa på burk med tärnade rödbetor. Hon bakar fisk i sockerkaksformen och klär ut en falukorv i kalvinnanlårskläder. Ingredienserna är billiga, tillagningssätten fantasifulla och resultatet förvånansvärt bra. För Hiram fick matlagning att låta, och vara, rolig.
Denna text har jag tidigare publicerat i ICA-Kuriren med sex Hiram-recept.
Nu finns det ett namn på min oro. En amerikansk läkare, Steven Bratman, har myntat begreppet för ett tvångsmässigt hälsokostande, Ortorexia nervosa. Han iaktog människor som på ett överdrivet sätt försökte äta hälsosamt. Många gick ner i vikt, trots att de inte försökte banta, utan bara må bättre. De fick i sig för lite energi av sin hälsosamma mat. Många kombinerade sin kost med tvångsmässig träning och Bratman anser att likheten med anorexia nervosa är stor.
Ortorexia nervosa är ingen vedertagen diagnos i läkarvärlden, men att läsa om den påminner mig om hur viktigt det är att variera sin kost och att sprida budskapet: lite av allt är ett utmärkt sätt att äta.
