Nu har sex månaders helamning (nå lite nattligt tilläggsfusk) kommit till sin ända och det är dags att introducera sonen till en värld av coola grönsaker i det som barnhandböckerna kallar smakportioner.

Först ut var en KRAV-märkt palsternacka. I och för sig söt och kryddig i sig själv, men jag blir lite frustrerad när jag inte får lov att tillsätta något salt alls i sonens kost. Mesbabynjurar!
Kokte istället palsternackan med lagerblad och lök och hoppades att det skulle göra smaken mer spännande.
Och om nu någon insisterar på ett recept

Pikant palsternackspuré
1 medelstor palsternacka
1 lagerblad
0,5 schalottenlök
1 dl bröstmjölk

Skala palsternackan och skär den i små bitar. Koka upp vatten, lägg i lagerblad, skalad lök och palsternacka. Koka tills palsternackan är riktigt mjuk. Häll av vattnet och ta bort lagerblad och lök. Mossa palsternackan så att alla klumpar försvinner. Blanda ut med bröstmjölk och frys in i er isbitsform. Tina en bit per matningstillfälle.

Sonen åt med god aptit och några dagar senare fick han prova gotländsk grön sparris istället. Först fick skalet och ändbitarna koka ihop till en buljong, sen stoppades sparrisen ner och fick koka tills den var lite mjukare än vad jag personligen föredrar. Sen kommer det viktigaste: jag och David åt varannan sparrisknopp var och placerade sedan stjälkarna i mixern. Vi älskar vår förstfödde, men det finns gränser när det gäller mat. Sparrispurén blandades upp med bröstmjölk och smaksattes med lite citonjuice innan den frystes in. Mycket poppis! Enda dilemmat är de svavelhaltiga ämnen som kroppen bildar av sparrisen gör att sonen plötsligt luktar något mer intensivt. Mer läsning om sparris och urin hittar du på den informativa bloggen Matmolekyler.

Foto: Paulina Westerlind

Sonen är lite som sina föräldrar, lång och smal. Barnmorskan föreslår att jag ska äta kokosfett för att han ska lägga på sig lite hull. Min första tanke är det där otäcka isterliknande fettet man använder till ischoklad. Aldrig!

Efter lite surfande på nätet inser jag att det är trendigt att äta kokosolja. Tydligen ska det gå åt mer energi att förbränna än det tillför kroppen och därmed ge viktminskning, så folk klickar i en matsked i sitt te! Men hur ska det leda till viktuppgång för den ammande sonen?

Ju mer jag läser om ämnet ju mer förvirrad blir jag. Fredrik Paulun rekommenderar dessutom kokosfettet som finns i den vanliga kyldisken, här behövs tydligen inget snobberi med kallpressade fetter. Slutsatsen blir nog att jag håller mig till smör och en och annan kokostopp och räknar med att sonen klarar att hålla sig på viktkurvan ändå.

Sonen har en body med ett tveksamt budskap:

I look like my mommy. I eat like my daddy.

Det omvända vore mycket trevligare. Daddy är ju vegetarian medan jag har, om jag får säga det själv, ypperliga smaklökar. Och visst vore det trevligt om sonen blev lika snygg som sin far!

Där ligger Benjamin lyckligt på köksbänken och stirrar på en papayahalva som är nästan lika stor som han själv. Det är förresten säsong för papaya av sorten Formosa just nu. Den är gigantisk, ganska dyr och har ett fruktkött som fullkomligt smälter på tungan. Pressa lite citron över och ät tills du storknar.

Sonen har en väldigt tilltalande doft. Jag drar ett djupt andetag och känner sötman av mjölksocker, inte den där heta lite brända tonen av för varm latte-mjölk, bara försiktigt värmd.

Och sÃ¥ luktar han stilla av bageri. Det där välbakade men onyttiga vita brödet med en aromatisk skorpa – sÃ¥ luktar han.

Kombinerar de två och plötsligt inser jag att han luktar hetvägg minus kardemumman, vilket får mig att längta alldeles särskilt efter tiden före fastan.
Nej, jag tänker inte tjuvstarta semmelsäsongen! Däremot åt jag säsongens sista lussekatter igår kväll.