I lördags skickade jag tillbaka mat på krogen. Någon kock hade misshandlat ett stycke helgeflundra* och den kändes inte värd ens hälften av sina 325 kronor, trots att mamma betalade.

Det är inte helt enkelt för mig att skicka tillbaka mat som jag inte är nöjd med, men jag gör det ändå. Kockarna måste få veta att de inte har lyckats, och jag vill gå från restaurangen med en positiv matupplevelse. Och ändå känner jag mig alltid besvärlig och lite som en skurk.

Jag försökte mycket vänligt förklara för servitrisen att deras helgeflundra brukar vara betydligt bättre och att den här helt enkelt stekts för länge, och sen undrade jag hur lång tid jag skulle behöva vänta på en ny fiskbit med tanke på att restaurangen var fullsatt.

Jag har aldrig något intresse av att vänta ytterligare 30 minuter på min mat medans sällskapet sitter och äter sina rätter (som var lika dåliga, men som de inte kunde med att skickat tillbaka). Då äter jag hellre upp eller ber att få något annat som garanterat går fort.

Men här överträffade köket mina förväntningar och inom fem minuter hade jag fÃ¥tt en ny bit fisk som faktiskt var saftig. Dessutom kom min potatisskÃ¥l tillbaka med ett berg av skivad svart tryffel – ett utmärkt sätt för köket att be om ursäkt!

* Jag är väl medveten om att helgeflundra ingår bland de utrotningshotade fiskarna enligt WWF och att jag konsumerade dubbelt upp genom att underkänna min första firre.

BONUS! Råvaruspaning: bondbönor och nordiska bär är stort på Sveriges krogar.