babypride
Gör regnsbågsfärgade maränger till förskolepersonalen på Egalia. Imorgon är sonens sista dag.
octomom
Alice befinner sig på sin årliga resa till New York:
I Phyllis kök finns en fantastisk spansk kokbok som heter Casa Moro, som innehÃ¥ller en skaldjurssallad. PÃ¥ Fairways pÃ¥ Upper West Side finns ett utmärkt utbud livsmedel. Efter en tvÃ¥timmsrsutflykt kom jag hem med baby squid, olämpliga jätteräkor ”whatdoyoumean North Sea prawns”, lila sparris, ett rejält knippe koriander, perfekt mogen avokado och minst tvÃ¥ bilder till ett av höstens trendseminarier.
Jag har inte lagat bläckfisk sedan jag jobbade som kock i Melbourne 1998 och blev nästan omotiverat glad när jag insåg att de små blötdjuren redan var rensade. Sonen såg fascinerat på sugkopparna och jag tänkte vara en pedagogisk matmamma så jag skar av en tentakel som sonen kunde känna på. Slurp sa det, så var den nersvald och sonen ville ha fler. Nu!
Fort på med stekpannan, hög värme och minimalt med fett, några squids åt gången. Tentaklerna krullar sig i pannan som om de fortfarande levde och blir vackert rosa.
Serverar sonen fyra nystekta tentakler och hoppas att han gillar dem lika mycket som den råa. Det gör han och han vill ha mer. Efter hans åttonde portion började jag oroa mig över skaldjursdelen av skaldjurssalladen jag lovat att bjuda vår värdinna på.
På något sätt lyckas vi få honom att övergå till bröd och vi kan slutligen äta det här.
vegetarisk stjärnglans i East Village
– Johan, var ska vi äta? Kan vi inte äta på Dirt Candy i år igen?
– Eller kanske på Kajitsu.
Det blev båda.
Johan har en fantastisk förmåga att sniffa fram små bra krogar på krypanstånd från hans hem i East Village. Den här gången hamnade vi på den japanska tvåstjärnan Kajitsu. Det ligger på källarplan i en oansenligt hus på 9:e gatan. Så fort man kliver in i de dovt ockrafärgade lokalerna kommer lugnet krypande och jag är plötsligt oändligt lättade över att min jetlagade son är hemma på hotellet med sin far och inte utsätter detta zentempel till restaurang för sina tjut.
Restaurangen var helvego, oförskämt billig: sju rättersmenyn HANA 花 för 90 dollar med utmärkt service, snygga rätter och allt frÃ¥n fantastisk mat till mer japanska utflykter i texturaförtjusning. Det kommer mer bilder sÃ¥ fort jag orkar vända pÃ¥ dem. (ja, jag ska uppdatera mitt WordPress sÃ¥ att jag kan göra det här…)
Hearts of Palm and Grilled Kabu Turnip with Morel Mushroom Sauce
Wasabi, Chives, Pink Peppercorn
Clear Soup with Goma Tofu and Okura Hydrangea
Myoga, Ginger, Chayote
Soy Vinegar Sauce
Lotus Root Ball with Sour Plum Paste
Rhubarb, Lotus Seed, Nasturtium leaves
Grilled Fava Beans and Artichoke Heart Chips
Sansho Red Miso
House-Made Soba with Dipping Sauce
Horseradish, Scallions
Panko Fried Nama-Fu and Summer Vegetables with House Made Worcestershire Sauce
Eggplant, Button Mushroom, Zucchini, Asparagus, Cherry Tomato, Onion, Bell Pepper, Celery Root
Kabu Turnip Green Ohitashi with Sesame Cream
Sugar Snap Peas, White Wood Ear Mushrooms
Steamed Rice with Ginger Root and English Peas
Aonori Seaweed, Scallion, Mitsuba, Snowflake Celery
House-Made Pickles
Agar Jelly with White Bean and Green Plum Paste
Apricot Paste, Gold Leaf
Matcha Tea with Candies by Kyoto Suetomi
Och sen hamnade vi på en bitterbar med de här förtjusande flaskorna. Mer om den senare.
Alice val
Biljetten till New York är bokad. Nu ska jag bara besluta mig för vilka krogar jag ska besöka.
Favorit i repris: Dirt Candy eller nyligen stjärnbeströdda Kajitsu? Båda är helvego, båda ligger i East Village.
Alla andra New York-tips mottages tacksamt. Men vi är bara där i 10 dagar och vi bär på en liten ett och ett halvtåring.
Från förra besöket på Dirt Candy: Velvet Cake på röd paprika med vitchoklad och jordnötsglass och jordnötsknäck.
där ljög jag för er
Så går det när man inte dubbelkollar nyheter som är för bra för att vara sanna. Fast jag ville nog väldigt gärna att det skulle vara sant.
Lisa ska alltså inte ta över Oaxen, även om de som läser min blogg lätt hade kunnat tro det när de läste det här inlägget:
Inläggets orginaltitel var ”Lisa tar över Oaxen!”
Min favoritkrog Oaxen, som riskerade att gå i graven till hösten när ägarparet Agneta och Magnus flyttar in i nya lokaler på Djurgården, kommer att finnas kvar. Ja, inte Oaxen, men en fantastisk krog i samma lokal.
Hur vet jag att den blir fantastisk? För att Lisa Förare Winbladh tar över och hon har näsa och tunga för smakkombinationer. Ser fram emot hur hon använder dem i krogsammanhang. Jag kommer att åka dit så fort de öppnar (och jag får barnvakt).
Lisa, jag har mest hört dig prata om när du stod i nationskök i Uppsala. Kommer första menyn vara en tillbakablick till 80-talet? :)
Vem mer är involverad? Vilken inriktning ska krogen ha? När börjar den? Jag har inte svar på någon av de här frågorna, men jag ser fram emot att få reda på mer.
kontaktannons IV
Den här bloggposten borde jag ha skrivit för månader sedan. Men med våren kommer viljan att göra saker och kombinerar man fritid med heltidsjobb kommer den stora tröttheten krypande.
Nå, detta är en kontaktannons. Ett ogenerat försök av mig att ragga upp dig. Mmhm just dig!
Bakgrund: Första gången jag besökte Oaxen var 2005. Jag hade inget självskrivit sällskap utan satte ute Kontaktannons I på bloggen. Vinlusen nappade och vi tog pendeln och bussen ut. Kontaktannons II gav mig en blind date med Pia. Året efter hade ryktet spridit sig och vi har var en hel lite grupp som åkte dit.
Året efter blev det kontaktannons III med syfta att ragga upp någon till julbordet, men den enda jag fick med mig var maken. 2009 var jag gravid och Oaxenbesöket fick bli en tvåstegsraket, Pumphuset på sommaren och julbordet i december. Det krävdes viss planering för att jag skulle hinna äta julbord innan Benjamin föddes, men det gick.
2010 var det dags för Benjamins första Oaxenbesök. Jag kan inte rekommendera någon att ta med sig bebisar till finkrogar, men kan ändå konstatera att vid ett julbord så stör det mindre att man då och då måste gå ifrån för att amma, än om man sitter och äter med bordsservering.
Erbjudandet: Julen 2010 var vi 9 personer runt bordet och vi hade väldigt trevligt. Dessutom kunde vi samÃ¥ka i tvÃ¥ bilar. Agneta har föreslagit att vi ockuperar rummet i anslutning till köket och att där ryms minst 10 personer (minns jag rätt nu Agneta?). Vill du följa med? Jag fixar bord och bil och kan köra Ã¥tminstone dit… Jag vill ha trevligt sällskap. Kravprofilen har inte ändrats mycket de senaste sex Ã¥ren.
När? En vardag. Nästan alla helger är uppbokade. Början av juni, slutet av juni, slutet av augusti. Men egentligen helst så snart som möjligt. Allt förutsatt att vi får ett bord. Och jag kommer att lämna sonen hemma den här gången. Lovar!
Kommentera eller skicka ett mail till alice a braxonfood.se
livet är bättre söderut
I Sverige har vi självplock på jordgubbar. I Tyskland har de självplock på sparris. Fördelen för odlaren är väl att vi plockare inte känner oss lika lockade att tjuväta sparrisstänglar som vi är att norpa gubbar.
Nu har jag aldrig satt fot på ett tyskt sparrisfält, men jag drömmer. Under tiden äter jag nästan pinfärsk sparris, med hårdrökt skinka, potatis och krämigt fet sås ur en tetra. Nej, men måste inte göra egen bea varje dag.
Ikväll tänker jag undersöka om vinet Vinlusen kallar för prisvärda underverket och bolaget kallar 2197 och jag kallar Le Chinin gör sig bra till sparris. Oavett gör det sig bra med sällskap. Det är krispigt, mineraligt, ekologiskt och synnerligen prisvärt för 119 kronor.
krogveckan gav mig mardrömmar
Natten efter att jag bokat in mig på Krogveckans erbjudande om två rätter för 200:- drömde jag mardrömmar om hur krogen fick det att gå runt trots sitt generösa erbjudande.
Ut pÃ¥ en tallrik kommer tre skivor oxfilé skurna milimetertunna pÃ¥ skärmaskin och sÃ¥ en rÃ¥gad matsked potatisgratäng. Det var hela varmrätten. Jag vaknade med ett ryck och försökte lugna ner mig själv med mantrat ”sÃ¥ kan ingen med att göra, sÃ¥ kan ingen med att göra”
Och det kunde de inte heller. Krogarna jag besökte skötte sig strålande.
krogveckan är en strålande idé!
Någon nämnde krogveckan på Facebook och två minuter senare satt jag och kikade igenom alla Stockholms krogar som var med.
Krogveckan innebär att om du bokar i förväg får du äta en tvårätters för 200:- dock inte från a la carten, utan från en fast meny. 20 000 personer nappade på erbjudandet den här gången.
Vissa restauranger hade jag gärna besökt, som Seikoen vid Tegelbacken, men deras fasta meny lät för oinspirerande. Bästa menyn hittade jag på Hotel Skeppsholmen. De har fått ljummen kritik i tidningarna, men det som mötte oss var bra service, snygg (översaltad) mat och ett genomtänkt (svenskmysigt) koncept.
Jag hann även med en middag på Museet. De serverade torsk med räkor och potatis rakt upp och ner. Inget krångligt och därför utmärkt. Min tvårätters som även inkludera en riktigt välgjord och klassisk gubbröra hade gått loss på 400:- i vanliga fall.
Båda gångerna kostade hela middagen 1000 kronor inkl några glas vin, dessert, kaffe och rejäl dricks. Känns helt acceptabelt och billigare än vad överprissatta kvarterskrogar brukar lura av mig.
Intresset för mat gror och frodas i Sverige. Ett tecken på det är att krogveckan slog rekord i vår, med över 20 000 restauranggäster. I höstas deltog 13 000 gäster.
Här är statistiken på de mest besökta krogarna under veckan. Edsbacka hade över 1000 budgetbesökare. Och jag känner mig ganska genomsnittlig som prickade in plats 5 och 7 av 164 restauranger.
1. Edsbacka wärdshus
2. Ulla Winbladh
3. Il Conte
4. Ljunggren
5. Museet
6. Stallmästaregården
7. Hotel Skeppsholmen
8. Story Hotel
9. Melanders butik och brasseri
10. Stadshuskällaren
vad är det med italienska bufféer?
Hej bloggen, jag har saknat dig en smula. Vet inte varför vi ignorerar varandra så här.
Cyklade från jobbet igår direkt till en smygläsning av Vagabonds oneshot med mattema. Alla var där: flickan jag hade möte med tidigare på dagen, flickan jag försökte promenaddatea i helgen, flickan som lovat att bjuda mig på deckaritalienskt, flickan jag gick på gymnasiet med och flickan med den fantastiska frisyren.
Smygläsningen var på Urban Deli, det som hade kunnat vara min kvarterskrog om jag bara haft vett att bo kvar vid Nytorget (i en etta fem trappor upp utan hiss) istället för att flytta till Hornstull.
Vagabond Mat är en välgjord tidning som hyllar resan som har fokus pÃ¥ mat. Tidningen har behagligt fÃ¥ recept och de som finns är acceptabelt redigerade. Det som sticker lite i ögonen är hur varje artiklar matchas av en annons, eller tvärt om… Läs Stellans utmärkta utläggning om detta.
Men gör man nu en riktigt bra tidning med reportage om vegetarisk matfrossa i Jaipur, hyllningar till mat-Kyoto, New Yorks bästa burgare och Perus roll som pusselbit mellan sillen och sushin. Om man gör det, ska man då verkligen servera en italiensk buffé på releasefesten?
Kände mig tvungen att fråga Vagabonds marknadschef hur de tänkt och hon konstaterade ärligt att hon i samråd med Urban Deli valt de som de vet att flest gillar.
Men när lärde vi oss att gilla italiensk buffé? Jag vände mig mot min bordsgranne och skyllde på hennes mamma, den i matkretsar kända Berit Paulsson, som gjort otalig recept för Buffé, arlabroschyrer och Allt om Mat. Hon och många andra lurade in oss på en bana kantad av oliver, parmarosor, Insalata Caprese, rucolasallad och pastasallader och nu är vi fast.
Men varför är vi fortfarande fast? Alla andra mattrender kommer och går, men Italien består. Jag längtar efter mexikanska buffér med obegränsade mänger guacamole, refried beans och små berg av Quesadillas. Vore inte det fint? Eller svenskt: gubbröra, rökta räkor, potatishalvor med löjrom, skinka från svenska grisar.
P.S. Om det nu blir en twoshot så vet ju ni på Vagabond att jag gärna gör ert nästa och nästnästa New York-tema, men glöm för allt i världen inte heller att städsla Dag Hermelin, Sveriges bästa matresereporter. Låt honom bara få många sidor att breda ut sig på, det brukar bli roligast då. D.S.
att jobba på café
På trevliga Kaffe och Drömmar vid Zinkensdamm är man rak mot sina jobbande gäster. De får plats i eget rum, mot en summa på 75:- för 2h. Och så får de fika för hela beloppet. Toppen!
kringla ja
Läckökringlor, eller Delagardikringlor som jag tror att de heter i original på Rådhuskonditoriet i Lidköping, tillhör mina favoritbakverk. Frasig wienerdeg med någon sorts mörkröda, aprikosmarmelad och glassyr. Rejält stora dessutom och bäst när man delar en med någon.
Nu har de spridit sig hela vägen till Pressbyrån på Skövde C. Ett utmärkt skäl att ta tåget.
stolt mjölkdrickare
Var på en av LRFs regionstämmor och lärde mig att mjölkbönder kräver mjölk som måltidsdryck. Lättöl duger liksom inte. Fint!
min fantastiska mattisdag
LRF har en riktigt bra lunchrestaurang där jag äter minst tre dagar i veckan. En dag i veckan tar jag med mig matlåda, eller äter matlåda från mitt tvåmannamatlådeteam. Och en dag brukar det bli utflykter till kringliggande krogar. På sikt ska jag börja skriva om restaurangerna runt om i Stadshagen.
Den vackra bilden på Kurt Weid kommer från Lantmännen Cerealia.
Men imorgon stannar jag garanterat på jobbet, för då kommer Kurt Weid (känd från juryn i många internationella kocktävlingar) hit och gästspelar i matsalen på temat Bonden är kung i matsverige.
Menyn lyder:
Pikanta matkornsrolls med kummindipp.
Kurts tisdagssoppa med vitt vin, ekskivling och mathavre.
Nötfärslasagne med fullkornslasagnetter med kålsallad.
Matig sallad med kyckling från Kronfågeln, melon, chili och marinerad bulgur.
Stekt sejfilé med matkornsotto, västerbottenost och stekt svamp.
rekommenderad läsning om mat
Ni missar väl inte en av Sveriges allra bästa matpolitikbloggar? Ann-Helen Meyer von Bremen är en begåvad matjournalist som har lika bra koll på jordbruk som livsmedelsindustri. På bloggen Hungry&Angry ifrågasätter hon hur Livsmedelssverige sköter sig. Nyttig läsning för oss alla som ibland glömmer av att ifrågasätta.
Och om jag ändå håller på att hylla Ann-Helen: använd henne som moderator i matsammanhang. Varje gång jag lyssnat på henne är hon enormt påläst och vågar ställa de relevanta följdfrågorna som vi i publiken önskade att vi själva kommit på.