julklapp?

Ett stillsamt habegär väcktes inom mig när jag insÃ¥g att jag kunde bygga en isborg av legobitar. Allt jag behöver är cirkus 97 formar, den där extra frysboxen jag drömt om, 3×4 meter presenning och en förstÃ¥ende äkta make.

Lego

göteborgare årets konditor

Maria Grave Maria Grave gjorde de mest förtjusande krokanbollar jag sett (på bild). Jag hade inte ens kommit på tanken att göra bollar av ihopsatt blommor i krokan och bugar därför djupt i beundran.

Maria lyckades dessutom imponera en jury med Tony Olsson i spetsen och vann därmed titeln årets konditor. Om jag förståt det hela rätt äger hon G Chocolat vid Grönsakstorget och jobbar dessutom på (driver?) Bröd och Bakverk i Mölndal som jag inte har hört talas om. Och då kan det vara värt att påpeka att jag är född och uppvuxen i Mölndal och talar den mest förtjusande bredan mölndalska när jag är nervös.

språkförbistro

Tillbringade lunchen med ungefär hälften av LNB. Vi  skulle träffas vid Medelhavsmuséet och när jag bad om ytterligare vägbeskrivning (ja, jag har varit där förut men kände mig en smula förvirrad idag) fick jag förklaringen att det låg mitt emot UD. Hrmf, typiskt ledarskribenter! Hade någon frågat mig var UD låg hade jag å andra sidan antagligen svarat att det låg på samma gata som F12.

konsumentombullsmannen

Sprang på förläggare Franke i kvarteren nära hemmet. Avslöjade att jag skulle baka kanelbullar med hans förläggarkollega Öhrn på dagen D (som i deg) nu på lördag. Det rör sig alltså om den branschuppfunna högtiden Kanelbullens dag.

Det är knappt två veckor sedan jag utgjöt svavelosande åsikter om prinsesstårtans vecka och det kanske kännas lite märkligt att jag nu så här lättvindigt hoppar på nästa bagerisponsrade högtid, men jag skyller på att min make som, helt omedveten om konsumtionskraften, undrade om vi inte kunda baka bullar i helgen. Eftersom jag själv ska spela in  instruktionsfilmer om bullbakandes ädla konst nu på måndag svarade jag tacksamt ja. Och när jag kort därefter pratade med en av Sveriges mest förtjusande bagare passade jag på att bjuda hem henne också.

Nå, tillbaka till samtalet med förläggare Franke.  Vi kom fram till att den högtid vi skulle respektera bäst är dammsugardagen. Jaga dammråttor och belöna dig med en färsk dammsugare. Och den bäste man att initiera detta måste vara Mats Karlsson som driver en utmärkt sida som testar dammsugare runt om i landet. Läs ännu mer om honom på På Stan.

tysk frukost

HotellsmörFastnade i Frankfurt igår. Tydligen tog det längre tid att flyga över Afrika än flygbolaget trodde eller så hittade de helt enkelt ingen parkeringsplats i Frankfurt. Oavsett så missade jag mitt plan, och nästa plan var fullsatt och nästa igen.

Jag har tillbringat natten i ett enkelrum på en av Frankfurts alla flygplanshotell vilket är precis så deprimerande som det låter. Och så har jag fått prata enorma mängder tyska vilket går alldeles utmärkt när jag är övertrött. Det bara rinner på.

Nu ska jag ner och äta tysk hotellfrukost. Det blir sista gången någon annan gör frukost åt mig på ett tag. Från och med imorgon får jag åter igen leva av en stor kanna te, några skivor rågbröd och hemrostad müsli. Inga problem i det. Mest att allt ska ut ur kylen och in i kylen och in i diskmaskinen och ut ur den igen. Hm, jag kanske inte har något att klaga över. Men jag kommer sakna att dra av det lilla pappret med hotellnamnet på från smöret.

två skäl att åka tillbaka hit

ValValsafari från helikopter kändes dekadent på ett nästan genant sätt, men när man väl satt där och såg valarna brydde jag inte ett ögonblick över hur mycket bensin vi gjorde slut på.

 

Regnbåge i SydafrikaRegnbågen var nog mer miljövänlig. Här krävdes det bara en väldigt bestämd amerikansk vinfotograf som krävde att minibussen skulle stanna till så att vi kunde ta en bild.

 

när minnet sviker

I gÃ¥r lÃ¥g jag i ett badkar, tittade ut över brytningen mellan Indiska Oceanen och Atlanten och lyssnade pÃ¥ John Coltrane och Johnny Hartman sjungandes They say it’s wonderful.

Alla i journalistgruppen som jag reser med just nu är rörande överens om förvirringen i att bli tilldelade varsin oerhört romantisk liten stuga med himmelssäng och öppen brasa och sen sitta där helt ensam. Jag löste det hela genom att ligga och titta på Cary Grant i Suspicion. Med datorn i bagaget känner jag mig sällan ensam.

Vinglas med etikett

Härom dagen var jag på restaurangen Beltazar i Kapstaden. De har cirka 150 viner på glas och är så där förtjusande pedagogiska att de sätter en etikett på varje vinglas så även vi med kort närminne när det gäller vin vet vad vi dricker.

Jag hade behövt etiketter igår när jag satt och provade tre olika S Blanc odlade på tre olika sluttningar. En med mycket sand, en med vit lera etc. Det gick verkligen att känna skillnad på dem och när jag väl hittat min favorit med lite högre syra än de andra och en helt magisk doft av exotiska frukter hade jag naturligtvis glömt av vilken som kom från vilket ställe. Jag måste helt enkelt alltid ha en penna i handen.

södraste södern

Wow, jag har precis sett Franschhoek och Elgin från ovan.

En grupp med amerikaner, tyskar, danska och jag klämde in oss i en helikopter som kördes av en stilig äldre förare som säkert såg ut som Tom Cruise när han var yngre.

Efter 45 minuter kom vi fram till den sydligaste tippen av Afrika.  På vägen såg vi stora valar ute i havet. Det var magiskt!

Här ute växer fynbos  – en lÃ¥g växtlighet med massa unika blommor och växter. Precis som i Australien behöver vissa av växterna eld för att frökapslarna ska öppna sig. Ungefär vart 17:e Ã¥r krävs en rejäl brand för att alla ska mÃ¥ bra.

Och så växer det vinrankor förstås! Här på Lomond görs för ovanlighetens skull växtplatsunika viner. Jag har inte sett så många viner i Sydafrika som bara kommer från en enda odlingsplats, men här finns det.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för södraste södern Postad i dryck Taggad

nyspottat

Spott

Var på provning av Cap Classique (sydafrikanskt bubbel) i en kylig vinkällare i Franschhoek (där den förra bilden togs). Det var en strålande varm förmiddag utomhus och vi skulle prova fyra olika mousserande viner. Jag frågade efter en spittoon men när de inte hittade (!) någon fick jag veta att jag kunde spotta och hälla ut överblivit vin på golvet.

Vi hade just provat vårt första vin och Rasmus som satt mittemot mig spottade ut det på golvet bakom honom varpå vår värd sa med ett allvarligt leende
– Nu vet jag vad du tycker om vårt vin, men det var inte riktigt ett hövligt sätt att visa det på.

Jag hade också precis varit på väg att spotta men svalde snabbt allt vin i munnen.

Först något senare blev jag övertygad om att vår värd hade en något udda humor. Då vågade även jag spotta ut mina viner. Och det blev ett riktigt fint mönster i marken.

Nu försvinner jag bort från internet och annat fint. Får se när jag kan blogga härnäst.

resans behållning

Vinvy

Ju roligare man har, ju sämre blir man på att blogga. Att vara på vinresa till Sydafrika är underbart. Inte bara för att jag får se landet och prova ofantligt många bra viner. Det är mycket mer än så.

Det är oerhört upplysande att går runt på den stora vinmässan i Kapstaden och prova favoriterna från bolaget. Min favorit Allesverloren framstår som ett ganska platt vin i jämförelse med allt annat jag druckit här nere. Den insikten gjorde lite ont.

Å andra sidan är jag inte övertygad om att jag kommer att ha råd att köpa alla viner som jag förälskat mig i här nere. Framför allt inte efter den nya ekonomin som familjen Brax inträdde i kort efter att de blivit ägare till en lägenhet i Stockholms innerstad. Jag minns bestämt att jag sa till D att jag skulle utforska den vackra världen av 70 kronorsviner och nu går jag runt och suktar efter 200 kronors flaskor. Det kan aldrig sluta väl.

Sen är det alla människor man träffar här nere. Charmerande chaufförer som upplyser mig om landet, långa och ståtliga sommelierer som pekar ut vingodbitarna, förtjusande New York-bor,  vinbegåvade och trevliga danskar, frågvisa framtida middagsgäster, driftiga sydafrikanska affärskvinnor, inköpare från Systembolaget och dito i Kanada.