värd en uppoffring
Det blev inget 150-kronors te pÃ¥ Oaxen. När desserten, den som kom efter fördesserten i vÃ¥r femrättersmiddag, var avdukad blev vi erbjudna ”en snabb kopp kaffe”.
РEller en l̴ngsam kopp te.
Jag kände mig oerhört fyndig efter de orden, så där fyndig som man bara kan känna sig efter fem rätter och ett något färre antal glas vin. Vad jag inte förstod var att detta var Jörgens oerhört eleganta sätt att informera oss om att sista färjan skulle avgå från ön om 30 minuter.
Aldrig tidigare har jag druckit single estate kaffe från Etiopien så fort. Dessutom hann jag få i mig alla mina macroner, chokladbitar och marmelader. Jag tog mig till och med tid ta en lov runt grannbordet, där Mikael och Regina Mölstad med sällskap hade suttit, och äta upp några av deras kvarlämnade tryfflar. Men vi hade aldrig hunnit om inte Regina hade kört oss till färjan. Tack!
SÃ¥ vad tycker jag om Oaxen egentligen?
Redan dagen innan jag skulle dit kände jag mig pirrig, lite nykär. Att besöka Oaxen handlar inte bara om att äta mat och just det kändes allra tydligast när jag och Pia snirklades oss igenom landsbyggden kring Järna under 1, 5 timme på buss 784. Oaxen är inte värd en omväg, den är värd en uppoffring.Sista 20 minutrarna består av en färjetur och en rask promenad upp för en smal stig och så ner igen. Och plötsligt står man där, framför restaurangen. Nere vid bryggan ligger en smäcker gammal ångbåt, trädgården är fortfarande fylld med örter och blommor som ingår i menyn. Servicen är löjligt bra. De kom ihåg mig från förra året! Dessutom balanserar de perfekt på gränsen mellan vänskapligt och korrekt.
Men maten då?
Efter tvÃ¥ förförrätter (ett av kvällens mÃ¥nga roliga ord) kom förrätten in och den var bedÃ¥rande som ett sagolandskap. Den presenterades med en mängd ord och det enda jag fortfarande minns var att nÃ¥got var ”flankerat med en tomat”. Men jag blev mer lycklig av att titta pÃ¥ maten än att äta den. Alla smaker är bra och fungerar ihop, även om jag är helt enkelt inte är en gelétjej och därmed inte förstÃ¥r storheten i smakstinna halvgenomskinliga kuber. Men det är för mÃ¥nga (12?) olika saker pÃ¥ tallriken. Jag vet inte vad jag ska koncentrerar mig pÃ¥ och det blir svÃ¥rätet. Huvudrätten med anka kändes betydligt enklare även om det inte tycks sÃ¥ när jag läser pÃ¥ i menyn:
Stekt svenskt ankbröst med kantarellkryddkräm, krispig kardemummakryddad anklårsconfit i spröd deg med stekta kantareller & färsk lök confiterad i brynt smör
Jag är väldigt svag för Agnetas vinval och skulle inte komma mig för att leta i vinlistan efter egna alternativ. Igår fattade Pia och jag det kloka beslutet att dricka blott tre glas vin till vår meny och det gjorde det betydligt lättare att stiga upp tidigt i morse för att gå till jobbet.
Jag tänker troget återvända en gång om året, till tallriksuppläggningars söta sagovärld, serverings oändliga proffsighet, tecermonierna och känslan av utflykt.
Pia, som jag träffade för första gången igår, var ett lysande middagssällskap och tack vare henne tänker jag besöka en mängd bagerier under min semester i New York.
Matbilderna föreställer en dessert med bland mycket annat vit choklad och pistagenötter, en fördessert som åts med skohorn och en osträtt.
Förra året satte jag ut en 
