Jakob tipsade mig om att besöka Da Matteo i Viktoriapassagen eftersom de hade Nekisse-bönor i den lilla kvarnen. Beställde en mezzo (hälften espresso, hälften mjölk) och fick en maffig kaffesmak nästan helt utan beska men med en nästan gräddig smak med mycket syra. Da Matteo rostar sina egna bönor och med den här varianten kom de tvåa i Nordic Roaster.
Jag har en svaghet för chokladkalendrar. När jag var i Tyskland letade jag efter nya sorter och chockerades nästan av det stora utbudet. Jättetjocka kindereggvarianter lockade, men mitt minimala bagage ledde till en tunnare Milkakompromiss.
Men jag kände mig inte helt nöjd förrän jag på Ekostore i Göteborg hittade en kalender med rättvisemärkt choklad från GEPA med en batikvariant av Jesu födelse på. Nice! Så nu kör vi (minst) dubbla kalendrar i december.
Det har hänt mycket pÃ¥ sistone. Bloggen har hunnit fylla sex Ã¥r, jag har Ã¥kt pÃ¥ upptäcktsfärd i Göteborgs hamn och hittat den mest suspekta krogskylt jag nÃ¥gonsin sett, hunnit dricka en utmärkt huschampagne (Colin, CuveÌe Alliance) pÃ¥ Thörnströms som inte finns pÃ¥ bolaget, hängt pÃ¥ Björns bar, handlat pÃ¥ Ekostore och en massa annat bra. Och hela tiden blir dagarna pÃ¥ min föräldraledighet allt färre.
Snart överger jag Göteborg och flyttar tillbaka till Stockholm och 1 december börjar jag jobba igen. Då blir det mer fart på bloggen också!
Mitt mest minnesvärlda restaurangbesök i New York i år var på Dirt Candy. Amanda Cohens underbara hål i väggen som bara serverar vegetarisk finmat.
Amanda delar min uppfattning om att man inte borde skriva en kokbok, eftersom det redan finns för många. Men så fick hon möjligheten att göra en i serietidningsformat. Kan det blir bättre? (betänk min serietidningskonsumtion och min mästarstatus i Fantomklubben).
Ytterligare en person som jag hoppas gör en tecknad kokbok är Johanna, vars fantastiska kokblogg du hittar här.
Då och då håller jag trendseminarier och nu är det snart dags igen. En trend som jag är väldigt förtjust i är matsalsshowen. Och så pratar jag inte om sjungande servitriser!
I förra veckan var jag på Thörnströms eftersom Håkan gått och skaffat sig en flamberingsvagn, och sånt måste uppmuntras!
Det var hur roligt som helst att titta på med äpplevin (17 %) hälldes på perfekt tournerade små äppleklyftor och tändes på.
Även Lux är duktiga på att leka vid bordet med clocher fyllda av rök. Och Jean George i NYC hade en man som kommer fram med en burk fylld med marshmellows. Han tar upp dem med tång och klipper till små portionsbitar som han erbjuder gästerna. Fantastiskt!
Men urmodern av alla uppvisningsmatsalar finns på The Fat Duck.
Från en bloggpost nära dig 17/4 2007
”Färdigpreparerade ägg, stämplade med TFDs emblem, knäcktes i en kopparsauteuse. Kolsyra frÃ¥n en termos hälldes över och det hela rördes samman med en träslev till nÃ¥got som sÃ¥g ut som äggröra, men egentligen var glass med smak av ägg och bacon.”
Jag har fotograferat med rätt mÃ¥nga matfotografer sedan jag började jobba som journalist 2002. Mitt första jobb var med Ã…sa Dahlgren. Vi fotade Jan Hedhs chokladgästspel pÃ¥ Thörnströms i Göteborg. Ã…sa visade mig hur jag skulle reflektera in ljus pÃ¥ tallriken med hjälp av en skärm, och jag insisterade pÃ¥ att provsmaka all mat för att ”skriva korrekta bildtexter”. Det gör jag fortfarande förresten.
I veckan fotade jag med Åsa igen. Och besökte Thörnströms igen, den här gången helt privat, för att äta riktigt god mat och få kika på snygg flamberingskonst.
Åsa lyckas alltid göra maten vacker, oavsett hur den ser ut från början. Och så håller hon gärna kameran i handen, trots kort skärpedjup, och liksom rör sig runt maten medan och pratar med den. Jag är osäker på vad som egentligen händer, men det funkar! Du kan se exempel på Åsas bilder av rulltårta, snyggetårta och svart mat.
Så det är inte bara för att hon dukar upp den här sortens frukost när vi ska fota ihop som jag gillar henne.
Och köper ni Härligt Hemma i advent kommer ni se en betydligt snyggare version av mina jul-cakepops än den här som är tagen med min usla IPhone-kamera.
Musten är här! Maria rapporterar av per sms att julmusten är framplockad på ICA Munken i Skara. Kanske är det värt en resa?
Härom veckan satt jag och pratade med ett chokladnätverk jag just hade hållt ett föredrag för. Jag satt nu och hävdade att den kundgrupp jag tillhör, 30-40-åringar i innerstan, fullkomligt älskar rättvisemärkta produkter.
– Men varför köper ni inte good, undrade Cloetta.
– Good, vadå, frågade jag lite dumt
Det visade sig att Cloetta lanserat en nya produkt när jag varit mammaledig. Jag har sett den i butiken, men för mig har ordet good signalerat nyttigt snarare än rättvist. Och nyttigt är jag inte alls så intresserad av :)
Jag köper ganska mycket Fairtrade-choklad. Normalt köper jag Anthon Bergs små kakor med 60% kakao och rostade bitar kakaobönor. De smakar lagom mycket utan att bli bittra, har lite crunch, är bara hälften så stor som en vanliga chokladkaka och därmed ganska prisvärd.
Nu klev jag in i min lokala mataffär och köpte Cloettas good med mintcrisp respektive hasselnöt. Cloetta gör i min smak en lite väl mesig mjölkchoklad, men den är fin i konsistensen och smälter bra pÃ¥ tungan. Ihop med mintkrispen blev den riktigt bra! Hasselnöten är inte illa den heller, men där föredrar jag Marabous helnöt. Fast den är Ã¥ andra sidan inte rättvisemärkt… En mer utförlig analys av good hittar ni pÃ¥ Godbiten ocksÃ¥ testade kakorna.
När det gäller ren mjölkchoklad är min favorit Divine. Den är så där fantastiskt krämig som bara brittisk choklad är och smakar smörkola men en väldigt diskret bränd ton. Ja, det är en bra sak. Däremot tycker jag att deras mörka choklad är hemsk. Så där otäck att den inte tog slut trots att det var den enda godis vi hade i stugan på dagar! Den smakar för lite sött och för mycket vanillin, och det är inte en bra kombo.
Vill du leta vidare så finns en lista över all rättvisemärkt choklad i Sverige.
Nu drar jag och sonen till Tallin några dagar. Jag återkommer med bilder och tips när jag hittar internet och tid i kombination.
Klart småbarnsföräldrarna ska fira fredagskvällen med ett helrör. Denna kväll fyllt med Polly (blå).
RÃ¥gat med svamp i pannan. Vackert bleka och fasta kantareller.
20 minuter och ganska mycket smör senare har det hela minskat avsevärt. Vilket är ganska bra eftersom frysen börjar bli ganska knökad.
Jag har varit dålig på att läsa bloggar den senaste tiden, men nu när jag äntligen läser ikapp blir jag så lycklig över hur många bra inlägg det finns.
Bäst just nu är kladdkake-drottningen Mia Öhrns lista över bästa affärerna för bakprylar: spritsar, muffinsformar, pepparkaksmått och sånt. Gå dit, läs och glöm inte att tipsa om ditt favoritställe i kommentarerna.
Det började med en kaka till min make David. Han kläckte idéen med ”schackrutor pÃ¥ riktigt”, alltsÃ¥ sÃ¥dana med 64 rutor. En utmärkt idé, klart jag skulle baka dem till honom!
Så jag började göra degar och var extra noga med konsistensen så att inte degarna skulle bli för smuliga eller kladdiga.
Några tips på vägen till er andra: gör inte två degar och blanda ner kakao i den ena. Det blir ojämnt och den bruna degen blir fastare än den ljusa. Gör istället två degar och ersätt lite av mjölet med kakao i den bruna.
Ytterligare ett trick är att låta mördegen vila länge i kylen och sedan skära ut stavar snarare än att försöka rulla ut jämnlånga korvar. Och att jobba med linjal.
Och det var väl när jag stod där med linjalen och skar på milimetern, som det hände. Plötsligt var det inte Davids kakor längre, utan Daniels. Han konditorn som gjorde kronprinsessparets bröllopsdessert, ni vet. På sin blogg lägger han ut den ena rätten tjusigare än den andra och när jag stod där med linjal så insåg jag att kakan behövde dedikeras till herr Roos.
Kakan byggde vidare. När jag väl hade alla perfekt tillskurna små kuber var det enkelt att foga samman dem till en schackbrädeskloss.
Och så in i kylen igen och sen skäras i knappt centimetertjocka skivor.
Var det någon som började undra över recept? Mrff! Nå, in på Tasteline så finns mina schackrutor här.
Daniel, den här är till dig! De ligger i frysen och väntar om du och Linda (eller kocklandslaget) vill komma förbi Kållandsö på en kopp kaffe. Men har ni inte dykt upp före november så äter vi upp dem själva.
Den här ursnygga smörassietten hittade jag på Forshems Gästgivaregård på Kinnekulle. Fram för fler smörrullar!
Plankan är inte död, det lever och är i högsta grad välmående på Halmstadkrogen Pio.
Nej, jag beställde den inte själv. Däremot gick jag ogenerat över till bordet brevid och bad att få fotografera deras mat. Allt för er skull kära läsare!