Här kommer en tämligen oseriös återblick av mitt Oaxenbesök. Semesteralbum snarare än matjournalistik. Det var bra, riktigt bra. Och jag vill dit igen. Men nästa gång tar jag med mig ett stoppur, för jag vill vet hur lång tid det tar för servitören att berätta vad det är vi ska äta. Det rörde sig om mindre levnadsöden.

Det är inte precis så att det bara ligger fyra råvaror eller smaker på varje tallrik. På Oaxen lyckas man inrymma ett mindre samhälle i varje servering. Låt mig exemplifiera:
Jag sitter och väntar på nästa rätt som är sjötunga. Sjötunga är gott, tänker jag, trevligt med fisk som är platt. In kommer en underskön tallrik med en pyttig bit sjötunga. Hangarounds på tallriken är herr torsk i form av en bacalao, fröken bondböna utsmetad som en puré, gammelgäddan elakt hackad till en moussiline, hans unge älskare råräkan samt en sås på morot och citron.

Det var vackert gott och uppmärksamhetskrävande. Tur att jag fick med mig menyn hem, annars hade jag glömt av minst hälften av allt jag åt. Information overload.

Oaxen är värt en resa. Oaxen kräver en resa, närmare bestämt två timmars transport med lokaltrafik. Tur att SL-kortet räcker hela vägen ut. Vad taxin på vägen hem kostade vill jag inte ens prata om.

Utom på bilfärjan som kostar 10 kronor t&r.

Restaurangbyggnaden var betydligt mindre ståtlig än jag tänkt mig. Men väldigt stilfullt inredd.

Det var inte förrän jag såg maten som jag förstod varför jag tagit mig två timmar utanför Stockholm. Cylindern runt anklevern bildar ett taktilt hinder, sådeles slår jag sönder det med ett kvickt slag med kniven. Ah, befriad anka!

En sjurätters avsmakningsmeny innebär i verkligenheten hela tio rätter, så i halvlek gav vi oss ut på upptäcktsfärd i örtagården, kärleksfullt uppbyggd av Agnetas mamma.

Vinerna har förstås vinlusen haft mer ork att skriva om. Här sniffar jag på Bröderna Lurtons vin med tydlig doft av nejlika.

Den roligaste spaningen som kan göras efter ett Oaxenbesök är att gelé är på väg tillbaka. Hurra! Det fanns även ett fantastiskt stoutgelé och sylta inbakad i gelé. Väldigt anglosaxiskt. Sen är det alltid kul med tjusig blodpudding, och när det finns en riktigt bra tekultur på krogen. Villa Pauli däremot har tepåsar.

10 rätter är mycket mat. Att sova på pendeln hem kändes väldigt lockande. Och så blev det också.
Och för att vara lite mer exakt så åt vi, utöver tre amuse bouche(r) (som bara är ett finare ord för gratis smårätter) följande rätter:

* Strömming ”Frescas” med kräft- och spritärtspuré i
rättiksravioli samt kaviar på maltbrioche med stoutgelé
* Halstrad pilgrimsmussla med krabba i polentakräm,
rostade nötter och rökt spetskål serveras med en
skaldjur- och rödvinsreduktion
* Anklever i spröd kanel- och kardemummacylinder
med rostade solrosfrön och kalvsylta med sultanrussin
i muscatvin samt rabarberterrin
* Sjötunga bâcalao med bondbönspuré, mousseline med
rå räka, samt rostad morot- & citrusjuice
* Dilammsbog bakad med piplök serverad med kantarell-
duxelle, fänkålspuré och karamelliserad blodpudding
* Karamelliserad potkäse på getost, Oolongkokt
palsternacka med raclette från Flen på Oolongbrioche
och palsternacksmarmelad
* Hallon- och limechutney med grön tomatglass i pestino
och vinbär i pärongelé, samt yoghurtfärskostmousse
* Konfekt