I gÃ¥r lÃ¥g jag i ett badkar, tittade ut över brytningen mellan Indiska Oceanen och Atlanten och lyssnade pÃ¥ John Coltrane och Johnny Hartman sjungandes They say it’s wonderful.

Alla i journalistgruppen som jag reser med just nu är rörande överens om förvirringen i att bli tilldelade varsin oerhört romantisk liten stuga med himmelssäng och öppen brasa och sen sitta där helt ensam. Jag löste det hela genom att ligga och titta på Cary Grant i Suspicion. Med datorn i bagaget känner jag mig sällan ensam.

Härom dagen var jag på restaurangen Beltazar i Kapstaden. De har cirka 150 viner på glas och är så där förtjusande pedagogiska att de sätter en etikett på varje vinglas så även vi med kort närminne när det gäller vin vet vad vi dricker.

Jag hade behövt etiketter igår när jag satt och provade tre olika S Blanc odlade på tre olika sluttningar. En med mycket sand, en med vit lera etc. Det gick verkligen att känna skillnad på dem och när jag väl hittat min favorit med lite högre syra än de andra och en helt magisk doft av exotiska frukter hade jag naturligtvis glömt av vilken som kom från vilket ställe. Jag måste helt enkelt alltid ha en penna i handen.