Jag har en hemlig agenda, så hemlig den nu blir när man skriver om den på bloggen. Nästa år ska bli kanadagåsens år och vi ska äta upp så stora delar av landets kanadagåsbestånd, färserade på lyxkrogar såväl som hemmagrillade som flintasteksalternativ. Sommaren 2008 kommer varken parkgräsmattor eller sandstränder vara nerbajsade eller ockuperade av skräniga fåglar. Snarare kommer de fly för sina liv när människor kastar dem hungriga blickar.

Jag trodde att jag var en bit på väg när jag fick ett mail av en läsare. Hon hade fått fatt i en kanadagås, flådd och färdig att tillagas. Allt jag behövde göra var att bistå med ett recept. Vi förde lite diskussion kring hur länge viltfåglar ska hänga och hur gammal den kunde tänkas vara. Ska man äta kanadagås så ska det vara ett ungdjur, och de skyddas ofta väl av de äldre gässen.

Slutligen fick hon ett recept på helstekt gås med ljuva tillbehör som rödkål och gräddsås som jag själv haft goda upplevelser av, samt ett önskemål om avrapportering när gåsen var uppäten.

Idag fick jag svar:

Nu har jag ätit upp kanadagåsen som du gav mig receptet på.
Hur smakade den då?
Njao sådär. Såsen och rödkålen (och bourgogne) gjorde det enklare att få ner den.
Om du får frågan en gång till kan du tipsa på att endast tillaga filéerna.
Kommer nog att äta det igen om jag fÃ¥r chansen…