Jag är förälskad i Malmö. Det blir jag jämnt. Direkt när tåget anlänt och jag kliver ut från stationen går det en stöt genom kroppen. Att vandra hem och veta att det bara tar tio minuter. Känna att jag behärskar den stad som för bara ett år sedan upplevdes som ett totalt virrvarr. Passera under träd där jag pussat på pojkar, kika in genom fönsterrutor där jag ätit fantastiska middagar, känna att jag äger stan.

Som en sista nostalgitripp tar jag mig ner till Möllevången och följer i Lisas fotspår. Så det köps pinjenötter och torkade aprikoser på Egeisk import, Durian på Kina Center Livs och Lutenica-sås på Malmö Kötthandel. Lisas sås, frågas det glatt i butiken. Jag nickar lite buttert och inser att jag inte alls hade behövt memorera namnet.

Sen går jag hem genom Folkets Park och kyrkogården, med en doft av söta sopor från Durianpåsen. Jag suger in så mycket Malmö jag bara kan. Lägenheten är uthyrd i andra hand, och det kommer dröja innan jag är tillbaka i stan. Äsch, vad säjer jag. Klart jag gör ett matreportage från Skåne i sommar. Måste få bada vid Ribban.

Du har inte köpt Durian utan dess snällare kusin, sa Lisa när jag stolt berättade om mina inköp. Vi satt på Atmosfär och åt tapas. Men det kändes som en utmärkt övningsfrukt för mig, mindre doft men lika mycket smak. Eller? Har någon nyss smakat båda och har en åsikt.

Sent på natten skars frukten upp. Säkert inte ett korrekt sätt att attackera den stackars raringen på. Köttet var lent. Mjukt som överkokt kronärtskocksbotten, trådigt som konserverad sparris, aromatiskt som honungsmelon och doftade fortfarande som sopor. Dessutom rapar man något som påminner om doften. Så jag förtjänar att sova min sista Malmönatt ensam på en luftmadrass i en fantastisk paradvåning. God natt.