Illustration: Linnea Svensson/Tasteline

Det är något väldigt fint med att bli betrodd. Det hände så sent som idag på Martins Gröna på Brunkebergsgatan i Stockholm. Jag hade precis beställt lunch när jag insåg att min stinna plånbok bara var fylld med kvitton, men det var inga problem att äta på krita.

Några dagar tidigare satt jag på Mahogny på Skånegatan i Göteborg när två killar i sextonårsåldern klev in och överlämnade en hundrig till ägaren utan att få något tillbaka utöver några växelkronor.

Nej, det rörde sig inte om sofistikerad droghandel. Det rörde sig om kredit. Kortmaskinen var trasig och gossarna hade inte haft några kontanter att handla sitt kaffe för. Nu hade de återvänt för att justera skulden.

Men visst händer detta alltför sällan? Innan de här två händelserna hade jag inte hört någon få krita sedan jag själv i tolvårsåldern hade för vana att köpa mjölk och annat viktigt* till hushållet och skriva upp det på räkningen. Bodde man i Mölndal och handlade på Dalens Livs gick det bra att göra så, åtminstone om mamma dök upp en gång i månaden och betalade av mina skulder.

Undra om det fortfarande kan gå till på det viset? Mamma, löser du ut mig då och då om jag startar en räkning hos Cajsa Warg?

* nötcreme