kontorsblues

Aj! Det var som om något slog mig i huvudet helt plötsligt. En otäck insikt som jag in i det längsta förnekade.

Jag vill inte alls vara på jobbet.

Hela min kropp är van vid sommarlov, utomhusvistelse, en diet av bär och småkakor. Datorn har används till att skriva mail och personliga funderingar, inte renskriva recept. Min matlagning har varit utan måttsats, bara nypor och överblivit ur kylen och det som såg gott ut i butiken eller trädgården. Det har varit enkelt och ljuvlig med en krydda av finess.

Nu sitter jag och skriver rent instruktioner för recept med färre kalorier än vanligt. Och så kommer eftermiddagens meningslöshet smygande. Jag läser Daniel Taubes blogg om livet som kock och svensk i NYC. Han skriver vackert och plötsligt känns det som jag har förlorat förmågan att formulera mig. Det enda sättet att lugna ner mig är att skriva något till mig själv. Det spelar ingen roll att jag är på jobbet. Alla andra har redan gått hem tror jag (jag stängde min dörr för ett tag sedan och har inte koll på världen utanför) och jag har lovat mig själv att sitta kvar tills sista tecknet är skrivet på mina recept.

Kan ingen ge mig tillbaka min vanliga sinnestämning. Den där jag tittar på världen med ett förtjust leende och säger på guldfiskvis Oh, det har jag aldrig smakat på tidigare. Kanske ligger den kvarglömd i en byrålåda på landet någonstans. Foto: Åsa Dahlgren