I sin nya bok ”the Gospel of Food” hänvisar Barry Glassner till en studie gjord på sjuttiotalet om näringsupptag hos thailändska och svenska kvinnor.

Studien visade att de thailändska kvinnorna, som hade smak för, och vana av, thailändsk mat kunde utvinna mer än femtio procent mer järn från en given thailändsk rätt än svenska kvinnor, som inte uppskattade maten.

Den omedelbara slutsatsen tycks vara att vi kan utvinna mer näring ur mat som vi gillar än mat som vi inte gillar. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt mat vi gillar, och uppmärksamhet sätter igång de processer som gör oss beredda att ta emot näring.

En annan slutsats är att det är bättre, till en viss gräns, att äta onyttig mat vi gillar än att äta nyttig mat vi gillar. Eller snarare: vi bör gilla den mat vi äter, och ju nyttigare den mat vi gillar är, desto bättre.

Men man ska inte dra för hastiga slutsatser av en enda studie (är jag fortfarande naiv nog att försöka uppmana). En mängd frågor tycks fortfarande öppna:
Är inte misstänksamhet också en form av uppmärksamhet? Tar vi upp mer av de skadliga ämnena i den mat vi gillar? Motverkar vi medicinen om vi blundar och tänker på något annat när vi snabbt häller den i oss? Värderar vi maten vi äter, så att vi sedan sänder signaler till matsmältningen om hur den ska hantera det vi just åt?

Gästbloggare David Bengtsson är då och då vänlig nog att läsa igenom böcker som jag borde läsa men bara inte orkar.