ett medvetet trendigt julbord
Det är svårt att konkurrera med Oaxens julbord, men jag kunde inte nöja mig med bara ett julbord i år, inte när föräldrarna var i stan på besök.
Så jag bokade bord på Moderna Museets restaurang. Känner man en av ägarna och en av kockarna och man litar på båda borde det inte kunna gå fel. Och är maten trist kan man njuta av den fantastiska utsikten.
I år hade de den ambitiösa ansatsen att servera julmat från fyra decennier. Sill och fiskbordet kommer från 70- talet inklusive räkcocktail, smörgåstårta och murriga stengodstallrikar.
Det kallskurna påminner om 80-talet förkärlek för den exotiska plankan (som fortfarande är en storsäljare på ICA-butiker med manuell chark runt om i Sverige). Och så viltpaté med cumberlandsås förstås. Det minns jag från när jag började jobba på julbord på tidigt 90-tal. Notera den lite quiltade tallriken med guldbård. Ypperligt 80-tal!
Det småvarma ska påminna om 90-talet och här börjar det väl halta på flera sätt. Ja, kycklingspett känns väldigt 90-tal, men vill jag ha det på ett julbord? Å andra sidan är honungsrostad brysselkål med fetaost extremt tidstypiskt och gott.Men mest av allt gillade jag krispigt syrlig blomkålspickels. Och så åt man förstås på en stilrent (tråkig) helvit 90-talstallrik.
Och slutligen den modernaste och sötaste delen. Julbordet är nämligen inte så värst elegant upplagt, men desserterna utgör ett underbart undantag. De är en orgie i miniatyrdesserter och uppläggningar på små skedar och skålar. Roligast att stoppa i munnen är den poppiga chokladmoussen som sprätter i munnen, men godast är de kardemummainkokta päronen med torkade frukter och lakritsmarängen med en Berghagensk blandning av sött och salt. I sann eko-anda bestod tallrikarna av återvinningsbara pressade palmblad.
För en gångs skull åt jag nästan alla rätter. Det fanns såpass få att det inte var så svårt. Priset på 400 kronor per person kändes också överkomligt. Som ett komplementjulbord fungerar detta utmärkt och det är roligt att någon vågar ta ut svängarna på en marknad som annars brukar vara mer konservativ än Arlas smörpolitik.