– Smakade det gott?

Jag klarade av att sträcka mig till ett utdraget ”mjaaa”. Närmare ett sanningenligt nej kom jag inte.

Varför är det så svårt att erkänna för riktigt dåliga krögare att de inte vet vad de sysslar med? Jag har inga som helst problem att berätta för ambitiösa krögare hur de ska kunna förbättra sig, men att berätta för en riktigt usel kypare att det bästa hans arbetsplats skulle kunna göra är att stänga med omedelbara verkan känns betydligt svårare.

Mitt lunchsällskap arbetar för den segrande alliansen och dÃ¥ är Gamla Stan det bekvämaste lunchomrÃ¥det. Restaurangen vi passerade lockade med källarvalv och kÃ¥ldolmar. Tyvärr var det sistnämnda slut redan kvart i tolv. I stället fick vi äta hälleflundra med en ”riktigt god sÃ¥s”. Som tur är för världens hälleflundrebestÃ¥nd var detta nÃ¥gon mindre släkting, kanske blÃ¥kveite?

Allt på tallriken gick i samma nyans, från den maskinskalade och långtidsuppvärmda potatisen, via den majonnässtinna såsen till den panerade fiskbiten med något härsken smak. Tre nyanser av beigt. Det fanns inga grönsaker på tallriken, de skulle man istället hitta i den utplockade grönsakbuffén som just då bara innehåll urkärnade oliver, burkmajs. pizzasallad och rivna morötter. Det vara bara sällskapet som gjorde att lunchen blev njutbar och jag kände mig lurad när jag betalade mina 69 kronor.
Och trots det var allt jag kunde svara ”mja”. Nu ska jag gÃ¥ hem och öva pÃ¥ att säga ordet ”nej”.