Att äta på en riktigt bra restaurang i Sverige kostar 500-2000 kronor per person. Inklusive moms men exklusive dryck. Jag tycker att vatten är en optimal måltidsdryck, men de gånger jag köper ett glas vin eller ett helt vinpaket kan jag räkna med 100-1000 kronor till. Bjuder jag min bordssällskap dubblas genast notan.

Betalar jag ur hushållskassan är mitt trick att hålla igen med andra utgifter den månaden: inga lagrade ostar till frukost, inget tröstvin eller -choklad.

Försöker jag betala via min enskilda firma slår däremot min revisor mig på fingrarna. Enligt honom och Skatteverket får jag bara dra av 90 kronor +  moms. Han är stenhård på det där. Men vart ska jag gå och och äta för att utvecklas matmässigt för en hundring?

Detta är ett av skälen till att det är hopplöst att få bord på en bra restaurang på helgen (hushållskassan) medan finkrogar som Mathias Dahlgren Matsalen blott är halvfylld på vardagarna (representation). Men krögare är överlevare och tänker om och tänker nytt. De förstår att det är de mindre plånböckerna som är säkrast att satsa på. Mathias kommer minska antalet platser i Matsalen och ställa in ett matbord med plats för tio gäster.

Jag lyssnade på Lars Peder Hedberg, White Guides publicistiske chef, på seminarierna under White Guide. Han antog att krögarna rustar för en eventuell framtida momshöjning.

Och att det är därför Björn Perssons gamla köksmästare Johan och Jonas fick ägna sig åt att bila när stjärnbelönade göteborgskrog Kock&Vin lades i dvala och uppstod som den enklare  mer lättillgängliga Koka med ännu mer tilltalande slutnota för gästen.

Eller att Stockholms hetaste krog, Lilla Ego, har en inredning som kocken Daniel Räms själv snickrat ihop eller hittat hemma på föräldragården. Dessutom serverar de arbetargrogg och fusktryffel.

Men för att verkligen bevisa att down sizing är en  trend krävs en mottrend. Fine dining lever än. Allra mest i Göteborg där nyöppnade Upper House i Gbg återinför väskpall och hög svansföring med siktet inställ att få två stjärnor utan att passera gå. Dit ser jag fram emot att gå, med handväska. Och med vetskapen att familjen nog behöver leva på linssoppa ett tag framöver.