Daniel och jag har två platser över på vårt bord på Oaxens Skärgårdskrog. Vill någon följa med? Nästa lördag, alltså 10 september.

Om tio dagar sitter jag till bords vid Oaxens skärgårdsrestaurang.

Sökes:
Sällskap till Oaxens skärgårdsrestaurang.
Kravprofil:
Man eller kvinna som :
* kan konversera kring vin och vinval utan att fastna i halvtimmeslånga diskussioner om de luckor som du upplever finns i vinlistan.
* tillåter att jag sticker över min gaffel på din tallrik och snor en bit hummersallad doppad i melonkräm.
* eventuellt går så långt som att vilja byta tallrik halvvägs igenom rätten.
* inte bli generad när jag ställer konstiga frågar till personalen.
* också tycker att detta är helt rätt sak att bränna månadsbudgeten på.
* inte blir uttråkad när jag börjar diskutera innehållet i brödkorgen.
* orkar med långa uppföljande mail där man utreder upproriska, underfundiga och udda saker man lyckligt upptäckt på tallriken.

Extra plus om du kan tänka dig ett av följande alternativ
* köra bilen hem (nykter)
* klarar av att bo i tält
* har båt som kan läggas i gästhamen

Fortfarande tveksam?
Säg ja! Så att jag kan boka bord och äntligen planera min semester. Tvinga mig inte att vänta tills julbordet.

Ont om stålar?
En välformulerad motivering kan leda till att man blir bjuden.

Oj, det var en sorlig matupplevelse. Åt mat i Trosa på Svalins. Trevligt ställe, underbar uteservering, och säkert ett ambitöst kök. Men oj så fel det blev. Hjortnoisette på bädd av spröda grönsaker slungade i timjanssmör, kryddkokta äpplen med av mörk choklad smaksatt rödvinsky visade sig vara en 250 g klump med kött. I och för sig mört och rosa, men hur går det med köksprocenten? De spröda grönsakerna var överkokta, och rödvinskyn med choklad var totalt dominerande, vilket märktes extra tydligt eftersom allting simmade i den. Skaffa en kökschef som styr upp röran. Bums!

Så fort jag kom hem från Oslo drabbades jag av magsjuka, först ville jag skylla allt på 7-elevens vegetariska pan pizza som ingår i min standardkost, men när ilskan lagt sig fick jag erkänna att det nog var en vanlig bacill. Det är inte roligt att livnära sig på socker- och saltlösning när grannarna stekar potatis och bacon, och jag har aldrig tidigare haft tid att reflektera så mycket över just hur goda dofter det blir när potatis steks gyllene och frasigt i bryt och nötigt smör.
Andra sjukdagenskväll var en söndag, så jag staplade iväg till kvällsgudstjänst och tillhörande krogbesök på Pelikan.
– Kan jag bara få potatismos, frågan jag servitrisen på den fullsatta restaurangen.

Hon såg inte glad ut. Men jag såg sjuk, på gränsen till utmärglad ut. Tänk er själv, en matjournalist som inte ätit på två dygn! Jag äter, alltså är jag. Jag kände mig lite usel när jag satt med mitt mos och mitt vattenglas, och fick in en nota på 45 kronor. Det är i sådana lägen man betalar mycket i dricks. För det är precis lika jobbigt för servitrisen att servera dig vatten som öl, lika mycket jobb att bära fram en 75-kronorsrätt som den 169-kronors. Ta inte det där med procent så allvarligt, fundera ut vad en trevlig summa kan vara istället. Och det är när slutsumman är låg som du har råd att vara frikostig.

Nu har jag debuterat som Bon Lloc-ätare. Total lycka. Total! Strålande viner, strålande sällskap och fullkomligt lysande smakkombinationer. Berusad till lever och själ svajar jag hem på stadens gator.

Vi hade bokat bordet redan till halv sju. Några minuter för sent gled vi in; jag, K från vårt provkök och C som skriver om mat för DI. Vi skulle egentligen bara varit två, och ger därför serveringspersonalen ett visst bekymmer med att möbler om så att vi alla får plats. De löser det snyggt.

Ensam vid ett bord uppe på den gamla scenen sitter Sven-Gunnar. Han är en av matsveriges grand old men, och finns med på min julkortslista. Någon dag hoppas jag att han tar med mig till Bocuse D’or. Vi går upp och hälsar på S-G och han refererar till mig som redarflickan. Alltid trevligt att vara igenkänd.

Vårt nya bord är rymligt och vi bjuder ner S-G till oss, vilket bäddar för en kväll full av roliga samtalsämnen. Efter två rätter glider Mikael Mölstad förbi, hälsar, sticker näsan i ett vinglas.
– Det är en Chenin blanc i allefall.

Något senare skrider Christer Svantesson in i lokalen med en tjusig randig scarf slängd runt halsen och en ännu tjusigare Gladys de Pilar vid armen.
– Nu ska jag hälsa på pappa.
Christer närmar sig hastigt vårt bord och kysser S-G.

En dansk festmåltid. Sex rätter. En öl och fem viner. Berusad till själ och hjärta.