Åt lunch med Å på Mondän. Vilken fantastisk färgsättning! Hallonrosa möter äpplegrön mot en bakgrund på vitt på allt från tandpetare till personalens kläder. Lunchen var snygg, god, fet, salt, köttbaserad och dyr. En lysande kombination.

Värre var att jag försökte samla vuxenpoäng genom att inte fråga om kaffet ingick i lunchen. 53 kronors påslag för två espressobaserade kaffe gjorde mig svagt matt. För de pengarna hade jag hellre hängt i solen utanför Sostas på Sveavägen.

Jag tycker om smÃ¥städer. Min plÃ¥nbok tycker om smÃ¥städer. I helgen fikade jag pÃ¥ ett av mina favoritkonditorier – Garströms i Lidköping.En frasande katalan, tvÃ¥ vackra smÃ¥kakor och en kopp rejält bryggkaffe med pÃ¥tÃ¥r kostade 26 kronor.

Jag är i Umeå. Sista snön smälte i helgens värmebölja, björkbladen är musöronsmå och alla hus är är tre äpplen höga. Eller tre våningar.

I går var jag äntligen på restaurangen Viktor. Äntligen för att jag intervjuat källarmästare Fredric Andersson eller åtminstone skrivit om restaurangen för samtliga tidningar jag jobbat för. Också för att det tycks vara norra Sveriges bästa restaurang och för att jag älskar idén att utgå från de lokala råvarorna. Måltiden fick bli min introduktion till Norrland (nej, jag har aldrig varit så här långt norröver förrut).

Gårdagens minnen kommer från smaklökarna: sältan av västerbottenostsmör, syrgräddigheten i en gjutjärnspanna i miniatyr fylld med aptitretande gryta av okänt slag. Det märgsmältande ljusa som låg ovanpå en stor mängd hängmörad entrecote. Päronsplittdoften från det spanska vinet.

Och det faktum att de hade en vegetarisk trerättersmeny. Fast den åt Marie och jag åt kött, fisk och mittemellan:

Alrökt lax, hibiscusblomma, sallad, svensk sikrom,
rostad mandel & paprika
Con Class Vendimia Exceptoinal 2004 Cuevas de Castilla, Rueda, Spanien
*
Svensk hängmörad entrecôte, chalottenlök, oxsvanssky, tryffeljuice & bagerpotatis
Berri Estates Cabernet Sauvignon 2004 South Austrialia, Australien
*
Europeiska ostar, två sorters bröd & tomatmarmelad
*
Klassisk Baba, mörk rom, persika & vaniljgrädde
Vino Santo Bianco, Antinori, Toscana, Italien

Hälsingborg var synnerligen prisvärt, 355 kronor för tre rätter och knappt 200 kronor för ett vinpaket är svÃ¥rslaget. Att vi fick vänta en timme pÃ¥ att vÃ¥rt bord skulle bli ledigt kompenserades av sÃ¥ mycket Bollinger och brutalt goda ostron att jag gärna suttit kvar i barens mjuka fÃ¥töljer resten av kvällen. Och brasan! Den sprakade och värmde och jag vill tillbaka nu. Borde kanske nämna maten ocksÃ¥… Rökt lammentrecote med gröna ärtor med ljuvligt. Varken ankan med puy-linser eller blÃ¥bärssandwichen kom upp i samma höjder. Men bäst av allt var servicen – personlig och bedÃ¥rande, även om vi möttes av ett ”hej, har ni bokat bord?” i dörren.

Och nu mot Hälsingborg.

Ibland skriver jag texter och sparar som drafts för att publicera dem några timmar senare när jag hunnit läsa igenom dem en gång till. Den här texten glömde jag bort och nu börjar den likna något man hittar längst bak i skafferiet:

DN:s krogkommision strimlade restaurangen The One. De kom, de åt och de gick därifrån grymt missnöjda. Efter att ha läst deras beskrivning kan jag förstå dem, men som stöd för restaurangen vill jag berätta att det inte var så dåligt när jag var där. Jag tror helt enkelt att restaurangen har gått ner på lågvarv eftersom de inte har några gäster. Under mitt besök var rådjuret vällagat, ostvagnen både välfylld och vältempurerad, drinkarna snygga och serveringen kompetent och personlig. Synd att (/om) det har vänt.

Jag är fortfarande väldigt svag för restaurangens koncept att utifrån en råvara låta kockarna laga det som passar för kvällen, men då ska det verkligen variera från dag till dag _och_ serveringspersonalen ska ha någon sorts koll på vilket humör kocken är på just den kvällen. Kom igen då, tanken är ju god! Leverera några bra rätter som dryper av matkreativitet så lovar jag att kommat tillbaka fler gånger.

I gÃ¥r var en bÃ¥de dÃ¥lig och bra dag. DÃ¥lig för att jag mÃ¥ste vara utan min älskade men trasiga dator, pommac, i tvÃ¥ veckor vilket tvingar mig att rucka pÃ¥ min vana att frukostblogga. Bra för att det gick att söka tröst pÃ¥ Brasserie Godot’s coctailhour. Blott 69 kronor behövde vi betala mellan klockan 17-19 för drinkar med lockande namn som Drew Barrymore och French Liquorice. Just den sistnämnda var nÃ¥got av det godaste jag druckit. Kombinationer pernod, lime, mynta, hallon, sockerlag, tranbärsjuice och crème de framboise blev till en förtjusande fruktig lakritsbomb. Sen blev livet ännu bättre av att Apple släppte en ny Mac mini som jag genast köpte. Foto frÃ¥n Godot.

På fredag och lördag ges sista chansen att äta på Franska Matsalen. Själv tillhör jag den stora skara som aldrig haft råd/bjudits/skrivit om restaurangen och därför inte riktigt vet vad jag går miste om. Inte kan jag göra något åt saken heller eftersom båda kvällarna är fullbokade och min vårbudget ändå inte klarar av en 2500 kronorsmeny.

Men varför stänger detta etablissemang med anor så långt tillbaka som 1874? Jo, Grand Hôtel bygger om och utrymmet där Franska Matsalen och Cadierbaren finns ska bli en stor bar för hotellfrukostar, barmeny och afternoon tea. Men hotellets gäster tvingas inte leva enbart av scones och jordnötter. I DI berättar Grands marnkadschef Lotta Wästberg att hotellet planerar att öppna en ny restaurang i en annan del av hotellet, en restaurang i samma nivå som Franska Matsalen.

Undra vad källarmästare Jürgen Schaubach och kökschef Roland Persson ska göra nu tänkte jag, men fick snabbt svar i söndagens DN. Roland Persson ska öppna både restaurang och restaurangskola vid Telefonplan. Bara den inte kommer heta Stan eller Söder om söder.