Kategori: restaurang

”Det ska inte vara ett hysch hysch-ställe”

E hade sett till att hon, jag och M skulle få en specialvisning av Pontus Frithiofs nya restaurang Brunnsgatan 1, så imorse började jag arbetsdagen med att bli kringvisad på en dammig arbetsplats av herr Frithiof.

Och mitt i röran av elektriker, nerfallande takplattor och svetslågor lyckades Pontus beskriva sin restaurangvision så att allt kändes nästan färdigbyggd.

Entrén ska mest likna en saluhall med skaldjursdisk och barstolar, nästa rum kommer att servera dim sum och andra små rätter. Maten förbereds i köket men läggs upp i ett stiligt öppet kök med svartlackade luckor. Trenden att visa upp rostfria köksytor ligger inte för Pontus. Han tycker att kök är rätt fula, men har å andra sidan gott om kreativa idéer om hu man gör dem snygga.

Ju längre in i restaurangen ju högre blir priserna. Längst ner finns matsal för 110 gäster. Inga riktiga Chambre Separé, men väl draperier runt vissa bord som hindrar insyn.

– Det ska inte bli något hysch hysch-ställe, föklarar Pontus. Det ska kännas mer som Sturehof än som Operakällaren, men med mycket bättre mat förstås.

Ändå ska maten inte alls hålla samma nivå som på Pontus in the Greenhouse. Kuvertpriserna kommer att kosta hälften så mycket på Brunnsgatan 1.

Köket är ett kapitel för sig; snyggt grått kakel, dimmade spotlights och en gnutta high tech. Här kommer det bli kul att jobba! 30 maj öppnar restaurangen för allmänheten, då har den hunnit invigas med fest i dagarna två.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för ”Det ska inte vara ett hysch hysch-ställe” Postad i restaurang Taggad

Gordon, we need you!

Holywells, som trodde att  David hette Beckham i efternamn, skulle gjort sig utmärkt i ett avsnitt av Gordon Ramseys Den elake kocken.

* Servitrisen visste inte vad husets vin var. Efter några minuters research kunde hon berätta att det var franskt och innehöll blandade druvor. När det kom till bordet visade det sig vara ett spanskt vin gjort på tempranillo.
* Det var citronskivor både i vattenglasen och i vattenkaraffen. Jag bad henne vänligt om citronfritt vatten. Efter det tror jag att jag lyckades skrämma upp henne lite, för sen började hon undvika vårt bord. Äldre akademiker på borden omkring oss drack ovetandes och lyckligt rött vin och citronvatten och verkade trivas.
* Alla tallrikar hade samma garnityr.

* Att kalla risotton överkokt är en underdrift.

*  De ångade grönsakerna som serverades till huvudrätten hade fått fantastiska smaker om någon i köket kommit ihåg att salta.

nu är ankan min

Nu har jag gjort det!
Jag har bokat bord för två på The Fat Duck.
Krogen som är så rysligt hyllad för att vara nydanande inom molekylär gastronomi, galen och repetitiv. Åtminstone när det gäller avsmakningsmeny som Heston tycks uppgradera snarare än förändra.
Men nu är jag redo att ta mitt första steg mot att med uttrÃ¥kad min kunna säga ”snigelgröt, finns det fortfarande kvar menyn”. Och sÃ¥ kommer jag kunna bocka av min andra trestjärna. Vad det nu ska vara värt.

Och till min stora glädje såg personalen inte D:s etiska syn på köttkonsumtion som ett problem för att äta avsmakningsmenyn som innehåller såväl baconglass som anjouduva. De skulle fixa fram vegetariska alternativ. Och sniglar ingår som väl är i unga filosofers diet, så gröten slipper han inte ifrån.

Läs om tidigare krogbesökares åsikter, de går brett isär.

Glädjebubbla!

drömmen om Ferran

Det går så många fina rykten på stan just nu. Min favorit är att Ferran Adrià ska komma till stan i samband med White-galan nästa månad. Mikael Mölstad ville inte bekräfta ryktet, däremot log han så där nöjt som man bara gör när man har något stort på gång. Jag håller tummarna och vet nu vad jag ska fylla mina dagdrömmar med. Mm Ferran!

Det rykte jag själv sprider flitigt är att jag ska äta middag på The Fat Duck i vår. Trots det har jag inte försökt boka bord än. Å andra sidan har jag i snart tre år hävdat att jag ska köpa en orange MGB GT och det har inte skett än.

Det senaste ryktet damp ner för en timme sedan. Kocken Fredrik Hedlund frÃ¥n Torso Twisted tänker försöka sätta ett dessertrekord i KungsträdgÃ¥rden. Det är oklart vilken dessert det gäller, men det rör sig tydligen om marginaler pÃ¥ ett fÃ¥tal sekunder. Jag har inte besökt Torso Twisted än och efter att ha läst en matmässigt intetsägande recension av Bong blev jag inte klokare. Fokus ligger pÃ¥ inredning och populärkulturella referenser och maten beskrivs med självklarheter snarare än med faktiska smaker: ”smakande av sig själv” ”pÃ¥ samma självklara nivÃ¥” säger inte sÃ¥ mycket. Det känns ungt, men det känns inte bra. GÃ¥ nu hem och läs Ruth Reichls bok ”Garlic and Saphires” om hur man blir en bättre matrecensent. Du kan till och med fÃ¥ lÃ¥na den av mig.

stockholmare äter sig själva

Idag hände minst tre bra saker:

1) Jag åt två efterrätter på Magnus Johanssons dessertkrog Xoko och provsmakade ytterligare tre. Hit vill jag komma tillbaka ofta.
2) Jag Ã¥t min första ”Stockholmare” som om jag förstÃ¥tt det hela rätt är en köttstinn smal korv.
3) Jag blev glad av filmen ”the Queen” och vill nu ha ett likdant kök som drottningen har pÃ¥ Balmoral. GrÃ¥tt kalkstensgolv, stort antikt arbetsbord mitt i rummet och köksskÃ¥p som inte renoverats sedan 30-talet. Varför gÃ¥r en sÃ¥ bra film bara upp pÃ¥ ett fÃ¥tal biografer?

Bolero my love

Idag pratade jag med Narish (stavning osäker) som äger min favoritrestaurang. Stället har varit öppet i fyra veckor, har hunnit hittat sin publik och fått ett bra flyt i köket även om servitriserna fortfarande har svårt att hålla koll på beställningar. De serverar en underbar vällagad mat med blinkningar åt Sydamerika. Marinerade linser, ris och bönor utgör basen till exempelvis grillad fisk eller kyckling.

– Det pÃ¥minner om Grill, säger mitt lunchsällskap Elin.

Vilken mponerande känsla för inredning! För när jag frågar Narish visar sig Danyel Couet vara med på ett hörn.

– Vi vill vara ett bra och annorlunda café, berättar Narish ödmjukt.

Bolero är mycket mer än det. De har vällagad mat som både är rustikt vacker och har en massa smak för 70 kronor. Och öppet på helgerna. Prova själv, Bolero ligger ungefär vid hörnetKlarabergsgatan/Drottninggatan.

grön av avund

Gruff! Jag missar chansen att tjuvkika pÃ¥ Pontus in the Greenhouse nya restaurang pÃ¥ Brunnsgatan 1 i mitten av mars pga dubbelbokning. Kanske man jag nöja mig med att tjuvkika in genom fönstret. Och genom Elin vet jag att den ska ha 225 sittplatser och ha en ”Meny i tre nyanser i matsalen, dim sum i baren och skaldjur i entrén.”

smultronstället hålls hemligt

I mellandagarna öppnade det en riktigt bra restaurang i närheten av jobbet. Än så länge har inte så många hittat dit och eftersom kollegorna tycker om att inte behöva slåss om sittplatser på lunchen nöjer jag mig med att kalla stället för X. De serveras den mest underbara mat, någon sorts spansk husmanskost med bra kött, mycket smak och massa bönor och linser.

Jag lovar att avslöja namnet så fort de befriat mig från mitt tystnadslöfte. Tills dess ger jag en liten bildledtråd.

min kvarterskrog vaniljmarodören

Min sväng runt kvarteret gjorde att jag också hamnade på Sacrecoeur, ett nyöppnat stället i Mellis gamla lokal. Efter någon timme och en mindre måltid kunder jag konstatera att stället känns typiskt för en stockholmskvarterskrog: trevligt häng i baren, personalen som sätter sig på huk när de pratar med dig (hu!), flexibel och oerhört vänlig service,
ambitiös meny som inte alltid fungerar hela vägen ut (vanilj i rödvinsås ska anas, inte märkas) och en prisbild som motsvarar en betydligt bättre krog i en mellansvensk stad. Kommer jag gå dit igen? Absolut!

I dag ska jag jämföra mina erfarenheter med M, som också varit där, på en Finlandsfärja. Marimekko nästa.

Läs mer om Sacrecoeur på Elins blogg.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för min kvarterskrog vaniljmarodören Postad i restaurang

skicka tillbaka dålig mat!

I lördags skickade jag tillbaka mat på krogen. Någon kock hade misshandlat ett stycke helgeflundra* och den kändes inte värd ens hälften av sina 325 kronor, trots att mamma betalade.

Det är inte helt enkelt för mig att skicka tillbaka mat som jag inte är nöjd med, men jag gör det ändå. Kockarna måste få veta att de inte har lyckats, och jag vill gå från restaurangen med en positiv matupplevelse. Och ändå känner jag mig alltid besvärlig och lite som en skurk.

Jag försökte mycket vänligt förklara för servitrisen att deras helgeflundra brukar vara betydligt bättre och att den här helt enkelt stekts för länge, och sen undrade jag hur lång tid jag skulle behöva vänta på en ny fiskbit med tanke på att restaurangen var fullsatt.

Jag har aldrig något intresse av att vänta ytterligare 30 minuter på min mat medans sällskapet sitter och äter sina rätter (som var lika dåliga, men som de inte kunde med att skickat tillbaka). Då äter jag hellre upp eller ber att få något annat som garanterat går fort.

Men här överträffade köket mina förväntningar och inom fem minuter hade jag fÃ¥tt en ny bit fisk som faktiskt var saftig. Dessutom kom min potatisskÃ¥l tillbaka med ett berg av skivad svart tryffel – ett utmärkt sätt för köket att be om ursäkt!

* Jag är väl medveten om att helgeflundra ingår bland de utrotningshotade fiskarna enligt WWF och att jag konsumerade dubbelt upp genom att underkänna min första firre.

BONUS! Råvaruspaning: bondbönor och nordiska bär är stort på Sveriges krogar.

matpoesi

En snyggt syrad citron- och kräftsoppa (109 kr) ångar under ett knallgrönt pak choy-blad i sällskap av två bullika tilltugg på västerbottens­ost med den rätta, sältade, skärpan.

Visst låter det fint när DNs krogkommission skriver om maten på Republik.

en lögn till lunch

– Smakade det gott?

Jag klarade av att sträcka mig till ett utdraget ”mjaaa”. Närmare ett sanningenligt nej kom jag inte.

Varför är det så svårt att erkänna för riktigt dåliga krögare att de inte vet vad de sysslar med? Jag har inga som helst problem att berätta för ambitiösa krögare hur de ska kunna förbättra sig, men att berätta för en riktigt usel kypare att det bästa hans arbetsplats skulle kunna göra är att stänga med omedelbara verkan känns betydligt svårare.

Mitt lunchsällskap arbetar för den segrande alliansen och dÃ¥ är Gamla Stan det bekvämaste lunchomrÃ¥det. Restaurangen vi passerade lockade med källarvalv och kÃ¥ldolmar. Tyvärr var det sistnämnda slut redan kvart i tolv. I stället fick vi äta hälleflundra med en ”riktigt god sÃ¥s”. Som tur är för världens hälleflundrebestÃ¥nd var detta nÃ¥gon mindre släkting, kanske blÃ¥kveite?

Allt på tallriken gick i samma nyans, från den maskinskalade och långtidsuppvärmda potatisen, via den majonnässtinna såsen till den panerade fiskbiten med något härsken smak. Tre nyanser av beigt. Det fanns inga grönsaker på tallriken, de skulle man istället hitta i den utplockade grönsakbuffén som just då bara innehåll urkärnade oliver, burkmajs. pizzasallad och rivna morötter. Det vara bara sällskapet som gjorde att lunchen blev njutbar och jag kände mig lurad när jag betalade mina 69 kronor.
Och trots det var allt jag kunde svara ”mja”. Nu ska jag gÃ¥ hem och öva pÃ¥ att säga ordet ”nej”.

kött i det fördolda

Sa´ha´ra på Olofsgatan i Stockholm skulle behöva installera några spotlights ovanför sin buffé. Eller är det meningen att gästerna ska gissa sig till vad de lägger på tallriken? Min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att äta kött som jag inte kan identifiera.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för kött i det fördolda Postad i restaurang

brunchkoden

Jag hade tänkt äta söndagsbrunch på Moderna muséet, men när jag insåg att den kostade 235 kronor var det inte svårt att avstå. En brunch borde aldrig få kosta mer än 200 kronor och gärna en bra bit mindre.

It's not quite breakfast, it's not quite lunch,
but it comes with a slice of cantaloupe at the end.
- Jacques

Moderna specar inte om de serverar melon, men dessertbordet känns väldigt 1998: pain au chocolat, fruktsallad, smoothie, panna cotta, brownies och chokladmousse. Å andra sidan serverar de vildsvinsprinrskorvar, ett ord lika fint som det är långt.