Ibland händer det att man lämnar Oxfords intellektuella famn lite för tidigt, tar tåget till Maidenhead och taxi vidare till Bray och plötsligt står man utanför The Fat Duck utan minsta bordsreservation. Ja ja, jag har redan skrivit om det här, men om även ni skulle hamna i detta besvärliga predikament någon gång vill jag tipsa om en alternativ restaurang.

Puben The Hind’s Head ligger tvärs över gatan frÃ¥n The Fat Duck och ägs även den av Heston Blumental. PÃ¥ barmenyn hittar du vaktelägg och luncherna är betydligt mer prisvärda än de pÃ¥ The Fat Duck.

Rapport från The Fat Duck:

Knappt halvvägs in i måltiden blir vi serverade avsmakningsmenyns första oätliga, men ack så rara tillbehör. En iPod shuffle i den nya clip on-modellen tryckt med restaurangens namn. Vi uppmanas stoppa hörlurarna (oanvända?) i öronen och lyssna. Öronen fylls med loopat vågbrus och måsskrin och jag börjar leende titta mig runt i restaurangen. Vid bordet till vänster om oss sitter vad som ser ut att vara en lokal familj. De har sett lite obekväma ut från start och familjefadern började inte le förrän han beställt in sin andra öl. De äter a la carte och stirrar förbluffat på oss, som om de undrar om man verkligen får bete sig såhär.

Vi väcks upp ur havsbruset när servitrisen serverar oss ”Sound of the Sea” som bäst kan beskrivas som en ätbar strand. Ett havsskum som hÃ¥ller sig sÃ¥ länge att det mÃ¥ste vara gjort med sojalecitin (eller nÃ¥got annat finurligare), ovanligt smakrik tÃ¥ng och en ätbar sand av skorplikande tapioka.

Rätten kom till efter att Heston Blumenthal utfört ett antal test på Oxford University som visade att ljud kan förstärka smak. Ostron som åts ackompanjerade av havsljud smakade bättre och saltare än de som åts ihop med ladgårdsljud.

Det var inte det godaste jag ätit, men något av det roligaste. The Fat Duck fick mig att le många gånger under avsmakningsmenyn. Var ska jag få min nästa fix?

Rapport från The Fat Duck:

Sexton rätter in i måltiden placerade vår vänliga och mycket korrekta matsalsansvariga (?) ett sideboard hos oss och uttalade ett käckt god morgon, vilket fick oss att le, men inte lika brett som om vi fått höra en, för restaurangen, mer unik hälsningsfras. Vi hade sett proceduren vid andra bord tidigare och vi skulle hinna se den ytterligare några gånger innan notan var betald.

Foto: Alice Brax
Färdigpreparerade ägg, stämplade med TFDs emblem, knäcktes i en kopparsauteuse. Kolsyra från en termos hälldes över och det hela rördes samman med en träslev till något som såg ut som äggröra, men egentligen var glass med smak av ägg och bacon.

Foto: Alice Brax
Glassen skedas upp på en rik riddare och serverades med vad jag tror var torkad bacon. Sött och gott. Lite för mycket mastig baconsmak för att hela portionen skulle kännas behaglig, men strålande roligt. Till vänster en mer klassiska engelsk frukost från en annan stjärnkrog. Till höger den berömda (och, ja Niklas, efterfrågade) ägg- och baconglassen.

Rapport från The Fat Duck:
Men vad var bäst då, Alice?
Jo, Karin, av alla 17 rätter som jag åt är det smöret jag minns bäst. Det kom i konformade uppenbarelser från Bretagne och fanns i smakerna saltat och ickesaltat. Att det var opastoriserat fick det att smaka av butterscotch, bäst översatt med bränd smörkola, och det var en lätt beroendeframkallande smak.

När desserten närmade sig insåg jag att smöret snart skulle dukas av och jag frågade vår rara franskbrytande servitris om jag kunde få med mig resten hem. Hon såg lätt chockad ut och gick för att fråga sin överordnade.

En man i kostym uppenbarade sig. Med händerna sammanknäppta förklarade han det omöjliga i att transportera smöret.
– Riktigt varma dagar hinner smöret ibland härskna redan här i matsalen. Du skulle inte bli glatt överraskad när du packade upp smöret efter resan in till London.

Och eftersom jag är en väluppfostrad person nickade jag och försäkrade att han naturligtvis visste bäst. Men någonstans inom mig skrek en röst efter mer smör och önskade att the Fat Duck var en delibutik som sålde fryst smör i små kylväskor istället för en restaurang med gastrokemiska ambitioner.

Läs mer om smörförälskelse hos Lisa.

Rapport från The Fat Duck:
Hestons paradrätt snigelgröt är välfotograferad. 323 träffar ger ordet ”snail porridge” pÃ¥ google. Mina egna bilder finns kvar i kameran och där tänker de förbli tills jag är Ã¥ter i SoFo. Minns inte ens om jag fotade snigelgröten. Egentligen gillar jag inte att ta bilder pÃ¥ restaurang, det känns pinsamt och sÃ¥ tar det bort uppmärksamheten frÃ¥n maten. Jag är ju där för att äta, inte för att ha nÃ¥got att blogga om.

Mitt starkaste intryck av snigelgröten, som egentligen var en persiljkokt havregrynsgröt toppat av vitlöksstinna sniglar, var att det påminde om mormors mustiga stekar med smutsig sås. Inte illa Heston! Vill du prova själv finns receptet här.

Rapport från The Fat Duck:
Ponera att man är en väldigt ivrig matgäst. Ponera att man dyker upp för tidigt, en hel dag för tidigit. Ponera att krogen man besöker är trestjärnig. Hur sköter personalen en sådan situation?

Efter en kort stunds förvirrade miner konstaterar de att bokningen är för morgondagen, att inga bord finns tillgängliga idag, att vi är välkomna tillbaka imorgon och att de gärna ringer efter en taxi. Och eftersom taxin kommer att dröja en stund föreslår de att vi går in på puben bredvid och dricker en öl. Hovmästarn lovar att leta upp oss när taxin kommit. Mycket riktigt, en knapp halvpint senare dyker han upp på puben med goda nyheter om en framkörd taxi.