Jag tycks ha stressat upp en massa fiskätare på sistone. Mig själv inräknat. Innan jag helt överger min älskade helgeflundra vill jag veta mer, så jag kontaktade Svensk Fisk, en organisation som i och för sig har som syfte att vi ska äta mer fisk, men som ändå vet mer om fisk än någon annan jag känner till. Jag hittade dit när jag läste Fisk 10 p på Göteborgs Universitets Hushållsvetenskapliga institution. Jag har bl a filéat fisk mot akademiska poäng. Brutalt roligt.

Jag skickade en fråga till Ilona Miglavs, Marinbiolog på Svensk Fisk om vad det är för fisk jag kan äta. WWFs urval av PK-fiskar kändes för litet. Och så undrade jag varför det säljs en massa fisk som WWF anser är hotade.

Ilona svarade:
WWF har satt de nedre gränserna för snävt, tycker jag. De har ofta inte hela bilden klar för sig. I organisationen Svensk Fisk måste vi förlita oss på att myndigheter sköter sitt arbete för att konsumenterna skall få en trygg fisk på bordet, vi har inga egna resurser att göra undersökningar! Därför sluter vi oss emot de råd som ges av Livsmedelsverket och Fiskeriverket.

Eftersom all den fisk som ligger i fiskdiskarna är fiskad inom de kvoter som bestämts av politikerna som kan de svenska konsumenterna tryggt äta denna. Ibland tycker jag att man lägger för stort ansvar på den enskilda konsumenten.

Och som helgläsning rekommenderar hon ”Resurs- och miljööversikt 2005”, en jättebra resursöversikt över fisken 2005 som finns hos Fiskerieverket.

Själv rekommenderar jag att titta på Kalla fakta i kväll som tar sig an torskfrågan kl 20.30. De gjorde ett bra jobb för tre år sen när de visade hur stort svartfisket var i Östersjön.

Och jag håller med Ilona om att stort ansvar läggs på konsumenterna. Visst känns det märkligt att vi inte ska få äta den mat som finns i fiskdisken. Å andra sidan är konsumentkraft mäktig, och kanske det som behövs.

Tackar min eviga kunskapskälla Svensk Fisk för fiskbilderna
Ghahh! Nu kan jag inte ens lita på mig själv längre. Under julen tog jag fram ett recept på citrusgravad helgeflundra. En ljuvlig liten rätt, precis lagom bytning till julbordets fetheter. Och av någon anledning lyckades jag helt förtränga att helgeflundra ligger på LÅT BLI-listan hos WWF. Så nu får jag hitta någon annan fisk istället, undra om det går med gös?
För att undvika samma (mumsiga) misstag som jag, låt bli att köpa följande fiskar. De är antingen överfiskade eller så orsakar fisket andra allvarliga problem:

Hajar och rockor (inkl pigghajen), helgeflundra (som sagt), kolja (inget torskalternativ), vildfångad lax från hotade bestånd (jag har ingen aning om vilka), jätte- eller tigerräkor (hotar mangroveträsken*), blå- men även gulfenad tonfisk (svårt att veta när man köper på burk), torsk och ål.

*I områden där jätte- och tigerräkor odlas påverkas dessutom dricksvattnet från grundvatten, tillägger min geologidoktorkompis Sven.

Om man bortser från ordvitsen om glada laxar kan jag inte ge Änglamarks ekologiska gravlax något annat än toppbetyg. God klassisk smak, utan att vara extremt spännande. Det ekologiska fodret är utan färgämne och ger en ny syn på ordet laxrosa. Frågan är bara hur ekologiskt det egentligen är. Laxen är ändå odlad, och har för mig att laxen skiter ut enorma mängder under sin uppväxt i de norska fjordarna. Oavsett hur KRAV-märkt foder de äter. Hur är det med övergödda fjordar i Norge? Och vad är det vi ska äta istället?