Om att göra val. Ibland väljer jag ekologiskt, ibland närproducerat. Det är svårt att göra rätt, men det minsta jag kan göra är att försöka.
… det mest välsorterade i den lokala affären är cheddarostkylen. Jag har letat runt i Stockholm efter hela cheddarostar, men matbutikerna i huvudstaden tycks inte förstÃ¥ storheten med hel ost. Tur att vi fick en svartklädd cheddari julklapp.
… grönkÃ¥len säljs i trekilossäckar. Det blir mycket lÃ¥ngkÃ¥l! I Halland tar man grönkÃ¥l pÃ¥ allvar.
Julstädar våningen och drabbas av en plötslig insikt. Jag gillar Saltå kvarns produkter, båda innehållet och förpackningen, men inte alltid priset. Och så gillar jag Martelli också, men det vet ni väl redan. Det gör David Brax också så hans julklapp i år är 10 paket martellispaghetti, och ja, jag är urusel på att inte avslöja överraskningar.
Det finns en otrolig stolthet i Sydafrika. Alla jag träffat (90% vita 10% svarta än så länge) älskar sitt land och vinmakarna är vansinnigt nöjda med sina viner.
Just därför hajar jag till när vi serveras en Gosset innan maten på den ypperliga restaurangen på vingården Rust en Vrede (boka bord och lägg undan pengar Eva). Sen följer en uppvisning i sydafrikansk och internationell matkonst i kombination med utmärkta sydafrikanska viner. Till det dricker vi vatten från Italien! Middagen avslutas med ostar från Frankrike och en förtjusande liten chokladskapelse.
Jag lägger vänskapligt huvudet på sned och undrar om inte ostarna från Sydafrika är lika bra, för att inte tala om vattnet. Men detta är en restaurang som är top of the top och då vill man ge gästerna lite extra och det är tydligen synonymt med vatten från Toscana och ostar från Loire.
Imorse intervjuade jag en gotländsk ekologisk potatisbonde medan han tog upp potatis. Det kändes väldigt äkta även om gotländskan ibland blev väl obegriplig med mullret av en traktor i bakgrunden.
Dags att börja med grönsakslådor igen. Denna veckan får Årstiderna leverera, sen kommer jag att ge Ekolådan en chans.
Dessutom har det dykt upp en massa nya aktörer, som Fiskbilen, Gården Direkt, Ishavet (om de inte hade så mycket rödmärkt fisk) eller hippa Middagsfrid.
Och hade jag bott kvar i södra Sverige hade jag även kunnat lägga mina hushållspengar på leveranser från Grönsaker Direkt (Blekinge), Ekoboxen (Växjö), Handla enkelt eller Mossagården.
Problemet är bara att för en gångs skull har jag redan det mesta hemma av det jag får. Jag ligger helt enkelt för bra i fas med hösten och skörden för att riktigt uppskatte vare sig färskpotatis, morotsknippen, gul lök. Inte ens äpplet Alice gör mig riktigt glad eftersom det kommer att få trängas med nyplockade James Grieve och Gravenstein. Men den väntande majrovan har ingen dublett och inte heller sommarkålen som raskt kommer att bli coleslaw.
Länktips: En jämförelse av Ekolådan och Årstiderna från 2006
Förra året föreslog jag att tävlingsreglerna till Gastronomiska Akademiens Mejerimedalj (aka Årets Kock) skulle ändras och så har nu skett. Tyvärr tycks det vara ekologin som strukits. Förra årets krav var två ekologiska mejeriprodukter samt smör. I år måste tävlingsrätten innehålla en mejeriprodukt utöver smör.
Ser man inte vinsten med att kockarna högst frivilligt använder sig av mejeriprodukter?
Nu kommer det ut en ny upplaga av ekoSTHLM. I årets upplaga blir rasande tydligt att man inte längre behöver bo runt Nytorget för att lägga inkomsten på ekologiska mumsbitar. De tycks sprida sig med en rasande fart runt hela Stockholm och oförskämt många är så långt utanför tullarna att jag inte kan kalla det promenadavstånd.
Beställ guiden eller läs den pdf.
Det flyttstädas för fullt. Vi ska bli stockholmare på heltid och lägenheten på Möllan ska överges. Dessutom flyttar D och jag ihop på riktigt och en massa dubletter uppstår.
Dubbla uppsättningar äggkoppar, diskställ, vinglas och bestick avskaffas och packa ihop i en brödback och ställs på gården. Några timmar senare är de borta. Först gick vinglasen, sen försvann resten.
Igår blev vi av med ett skrivbord och två bokhyllor, dagen innan dess ytterligare en bokhylla. Det är som ett svart hål. En underbar företeelse för två billösa utstädade människor som inte orkar gå ytterligare en vända till Stadsmissionen i ösregn. Vi gillar när våra grannar handlar närproducerat.
Äntligen är det varmt ute! Vi bor nästan i Vänern, men kommer upp då och då för att dricka något svalt.
I väntan på leverans av årets fläderblomssaft (tack mamma!) så dricker jag tyska Bionade. Inte illa. Och ekologiskt. Men knappast godare än egengjord saft.
Är på Gondolen och äter femrätters vegomeny. Quinoaterrine, rödbetstartar, kikärtssoppa samt vintergrönsaker med kapris- och körvelmarinad. Och på bilden syns gotländsk rotselleri med palmliknande granskott. Förvånansvärt nog innehåller två av rätterna curry. Men visst är Danmark ett land som hyser kärlek till curry långt bortom remoulad?
Inte på långa vägar lika bra som på hemmakrogen Saison, men jag är ganska glad ändå. Inom kort kommer en myskmadraparfait med chokladmillefeuille och russinvariation i monastrell.
Jag har knipit det sista 4-bordet på Erwin Lauterbachs gästspel på Gondolen. Erwin är min favoritkock och jag kommer ibland på mig själv med att drömma om hans kokta blomkål eller morot. Än så länge har jag inget restaurangsällskap, även om jag hoppas lura med mig mitt förtjusande bordssällskap från Årets Kock-galan, Mattias Larsson. Men sen finns det plats för två trevliga människor til, så om det är någon som vill bränna en massa pengar på kokta grönsaker får ni gärna höra av er till alice snabela brax.nu
När? 7 februari klockan 20.30 till sent.
Eftersom årets kocktävlingen går i ekologins tecken får de räkna med att bli extra hårt granskade. I den hemliga råvarukorgen gömde sig siklöja och löjrom som obligatoriska ingredienser. Den som gjorde valet tyckte säkert att det skulle bli en rolig utmaning för kockarna. Många av dem har kanske inte ens lagat siklöja tidigare, en teori som förstärks av att juryn har klagat över att få kockar lyckades steka fisken korrekt.
Men tittar man på siklöja i WWF:s utmärkta guide till matfiskar ser man att den är gulmarkerad, man ska alltså tänka efter innan man väljer den fisken. Jag försökte få reda på varifrån Årets Kock har hämtat sin fisk av Claes Henriksson, tävlingens rätt stressade pressgeneral. Han skickade frågan vidare till juryordförande Fredrik Eriksson (av vissa medier kallad något helt annat de senaste dagarna) och på en sprakig linje så hörde jag något som lät som Norrbotten och ekologiskt och det lät ju bra, men jag ska gräva ett varv till i det här.
10 minuter in i filmen börjar jag ångra att jag åt anka till middag.
Med hjälp av bara bilder, ingen musik eller berättarröst, visar den österrikiska regisören Nikolaus Geyrhalter hur vi distansierar oss från hur maten vi äter produceras i dokumentärfilmen Vårt dagliga bröd. Skördar som besprutas och muskulösa Belgian Blue får mig att längta efter ekologiskt, medan fabrikssekvenser med döda djurkroppar på rad bara får mig att inse hur tråkigt det är att jobba i fabrik. För mig är det viktiga är hur djuren behandlas när de lever och när de avlivas, inte hur det går till när de styckas.
Se delar av filmen här.
Scenerna när de små gula kycklingarna skjuts ut ur en kanon på ett löpande band hade varit otroligt underhållande i en tecknad film. På riktigt och tätt följt av scener på höns som packades tätt tätt i burar fick det mig att tänka på Astrid Lindgren som var långt före sin tid med att vilja släppa burhönsen fria. Se filmen, den visas på:
Zita, Birger Jarlsgatan 37, Stockholm
Hagabion, Linnégatan 37, Göteborg
Elektra, Sintervägen 6, Västerås
Kino, Kyrkogatan 3, Lund
Bio Roxy, Olaigatan 19, Örebro
Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10, Uppsala
Jag vet ju redan vad jag ska ge bort i julklapp och idag fick jag reda på vad jag vill ha. David skickade en länk till Amazon och boken Spilling the Beans av min favorittjockis Clarissa. Som i Grab that crab Clarissa, ni vet.
Sen passade jag på att ge hela redaktionen en för tidig julklapp. Mandolinskivad champagnekorksbullig, tung, nötig, alldeles fantastisk nyplockat Karl Johan med saltflingor och riktigt bra olivolja som enda sällskap. Ungefär så här, fast detta är samma rätt fotad förra året.
Dag hade vänligheten att ta med mig ut pÃ¥ svampjakt för tredje Ã¥ret i rad och nu äntligen börjar jag kunna skilja pÃ¥ sopp, riska, kremla och skivling. Dessutom börjar jag bli allt bättre pÃ¥ att hitta de smÃ¥ Karl Johanhattarna. Men jag har fortfarande ingen aning om var i skogen jag har varit. Allt jag har i blickfÃ¥nget är marken, svampen och Dags ryggtavla, samt stövelförsedda fötter. PÃ¥ vägen tillbaka till tÃ¥get och civilisationen träffade vi pÃ¥ en grupp barn i sjuÃ¥rsÃ¥ldern som skulle ut pÃ¥ picknick. Dag passade pÃ¥ att ge dem en utmärkt lektion i mykologi, ibland sÃ¥ utmärkt att lärarna kände sig nödbedda att översätta vissa ord. ”Lameller betyder alltsÃ¥ skivor”. Mycket rart.