Natten efter att jag bokat in mig på Krogveckans erbjudande om två rätter för 200:- drömde jag mardrömmar om hur krogen fick det att gå runt trots sitt generösa erbjudande.

Ut pÃ¥ en tallrik kommer tre skivor oxfilé skurna milimetertunna pÃ¥ skärmaskin och sÃ¥ en rÃ¥gad matsked potatisgratäng. Det var hela varmrätten. Jag vaknade med ett ryck och försökte lugna ner mig själv med mantrat ”sÃ¥ kan ingen med att göra, sÃ¥ kan ingen med att göra”

Och det kunde de inte heller. Krogarna jag besökte skötte sig strålande.

Det har varit en rolig vecka.

Det började egentligen ytterligare någon vecka tidigare, på Årets Kockgalan. Malin Andersson, chefredaktör för Sveriges nu bästa mattidning (enligt mig) Mat&Vänner berättade att hon hade en Plan. Planen berörde mig och Oaxen sa hon och såg hemlighetfull ut. Jag övervägde om jag kunde kittla det ur henne, men la snabbt ner den idén.

Nå, några dagar senare fick jag erbjudandet att skriva en artikel för Mat&Vänner om Oaxens sista sommar. Dagarna innan jag skulle åka till Oaxen kom snön. Mycket snö. Bilen snöade in totalt, och det hade inte blivit något alls om jag inte haft vänner med bil i varmgarage. Tack Karin och Peter!

Väl på Oaxen blev jag mött av Magnus Ek med en bodumbryggare i ena näven och kanelbullar i andra. Han hade eldat på deras flodbåt Prince Van Orangiën, aka Prinsen, och vi satte oss i värmen i salongen.

Det är en väldigt trevlig känsla att sitta med sitt favoritkrögarpar och ställa alla de frågor som man gått och funderat på. När vet man att man är färdig med en krog? Är det sant att Carl Jan tar över Oaxen? Ska ni ha bartömning? Kommer ni verkligen få två stjärnor på studs när ni flyttar in till stan? Och vart ska ni flytta egentligen?

Nästsista frågan bemöttes av ett ödmjukt skruvande från Magnus som citerade Mathias Dahlgren om att stjärnor är något man förtjänar, inte något man får. Agneta Green sa mer frankt att det var inte säkert att vi lyckas charma de där Michelingubbarna. Men förstår de sig på originalitet, för det är det det kommer att vara, så kan det bli något.

Jag gillar att höra Magnus och Agneta avsluta varandras meningar. De känns verkligen som ett team. Enda dilemmat är vem jag ska tillskriva de olika citaten.

Sista frÃ¥gan vägrade de vänligt men bestämt att svara pÃ¥ just dÃ¥. De lÃ¥g fortfarande i förhandling och ville vänta tills allt var klart. SÃ¥ jag väntade… och väntade…

Men så idag plingade det till i telefonen. Maken skickade vidare ett twitter från Lisa Förare Winbladh som odramatiskt avslöjade att Oaxen skulle återuppstå vid Djurgårdsvarvet. Jag smsade Agneta för att se om det var en läcka eller om de gått ut med uppgiften.

En stund senare smsade jag Göran Jonsson på DI som själv hoppades scoopa adressen för att berätta att nyheten hittat ut i etern. Sen råkade jag ha en lunchdate med honom en kort stund senare, men det var bara ett sammanträffande. Vi lunchade på Råkultur och åt bland annat deras pilgrimsmussla med varm tryffelsoya (ett av skäl till att det varit en bra vecka) och det här.

Göran publicerar en artikel i morgondagens DI (110218) om Oaxens flytt. Mat&Vänner kommer ut först 7/3 så jag kunde omöjligtvis vara först hur jag än gjorde. Däremot kommer den innehålla en ypperlig intervju av mig om Oaxen i dag, i sommar och i stan.

P.S. Jag var tvungen att ringa Lisa och fråga hur hon lyckats avslöja det vi andra jag gått bet på. Svaret var en klassiker: Det var hennes mamma som visste och det ens mamma vet måste vara så välkänt att det inte rör sig om ett avslöjande. D.S.

Här hittar du många fler blogginlägg om Oaxen.