Bloggens mest läsvärda kategori. Det är här Alice avslöjar sig.
Så, nu har jag pratat i radion för andra gången. Det blev på tema pumpor. Jag ville göra en pumpalykta och då blir det ju massa besvärligt fruktkött över. Samma fruktkött som just nu puttrar på spisen på väg att bli en fantastisk soppa smaksatt med garam masala, apelsin och ingefära.
Om så där en halvtimme kan ni finna min röst på P5, Radio Stockholm.
Och så har ni en ny chans nästa fredag.
I lördags skickade jag tillbaka mat på krogen. Någon kock hade misshandlat ett stycke helgeflundra* och den kändes inte värd ens hälften av sina 325 kronor, trots att mamma betalade.
Det är inte helt enkelt för mig att skicka tillbaka mat som jag inte är nöjd med, men jag gör det ändå. Kockarna måste få veta att de inte har lyckats, och jag vill gå från restaurangen med en positiv matupplevelse. Och ändå känner jag mig alltid besvärlig och lite som en skurk.
Jag försökte mycket vänligt förklara för servitrisen att deras helgeflundra brukar vara betydligt bättre och att den här helt enkelt stekts för länge, och sen undrade jag hur lång tid jag skulle behöva vänta på en ny fiskbit med tanke på att restaurangen var fullsatt.
Jag har aldrig något intresse av att vänta ytterligare 30 minuter på min mat medans sällskapet sitter och äter sina rätter (som var lika dåliga, men som de inte kunde med att skickat tillbaka). Då äter jag hellre upp eller ber att få något annat som garanterat går fort.
Men här överträffade köket mina förväntningar och inom fem minuter hade jag fÃ¥tt en ny bit fisk som faktiskt var saftig. Dessutom kom min potatisskÃ¥l tillbaka med ett berg av skivad svart tryffel – ett utmärkt sätt för köket att be om ursäkt!
* Jag är väl medveten om att helgeflundra ingår bland de utrotningshotade fiskarna enligt WWF och att jag konsumerade dubbelt upp genom att underkänna min första firre.
BONUS! Råvaruspaning: bondbönor och nordiska bär är stort på Sveriges krogar.
Ni vet hur jag då och då gnäller om att det inte finns tillräckligt många kvinnor i koklandslaget eller i finalen till årets kock. Jag tror jag ska vara tyst ett tag nu. I årets konditor-SM tävlade för första gången fler kvinnor än män. Hela fem kvinnor mot en man. Anledningen till fördelningen var temat: bröllop. Flera konditorer, bl a Marie Skogström hade valt att delta i år just för att de tyckte att tävlingstemat passade dem.
Och vem går och vinner? Ju superrutinerade Mattias Ljungberg, ägare av Tössebageriet i Stockholm som varit med i kocklandslaget, VM för konditorer och SM för konditorer 2004. Tredje gången gillt i Årets Konditor där han tidigare kommit 2:a och 3:a. Inte så konstigt alls. Det hjälper alltså inte att välja tävlingsteman som tilltalar kvinnor. Än så länge är gammal äldst. Gammal i tävlingssammanhang alltså. Grattis Mattias! Foto:aretskonditor.se
Friidrott-EM i Göteborg gick i matens tecken med stora pinuppbilder på stadens favoritkockar. Nu tas staffettpinnen upp av Västtrafik som publicerar matdikter i stadens spårvagnar och bussar.Åtta författare; Christine Falkenland, Göran Sonnevi, Aase Berg, Johan Nordbeck, Marie Lundquist och Per Lindberg är publicerade på reklamplats i fönstren. Ytterligare en anledning att åka till västkusten.
Bild från www.vasttrafik.se
Foto: J eanette L arsson
Nu har jag debuterat som radiopratare. Ihop med reporter Johan Westerberg har jag under morgonen lagat potatismos i direktsändning. Bilder och kanske en liten ljudfil kommer på sikt.
Så ratta in era radioapparater/mobiltelefoner på P5 Radio Stockholm 103,3 nästa fredag runt klockan 9.30 för att höra mig laga mat. Då får ni gärna berätta om jag drar på extra bred göteborgska när jag pratar, bara för att det är Radio Stockholm. Jag tror nämnligen att det är så.
En knapp halvtimma efter det att vi anlänt i Amherst, Massachusetts, kidnappas vi och våra planer av professor Fred Feldman. Ett kort besök, låter han oss förstå, vore ett cyniskt skämt på hans bekostnad, så istället kör han runt oss i sin pick-up truck och visar upp några av traktens sevärdheter som the Peace Pagoda, Deerfield och hans egna doktorander, ständigt muttrande över allt vi missar genom att inte stanna en vecka, eller två, eller varför inte en termin. Sedan kör han hem oss till sin renoverade sjuttonhundratalstaverna till hus.
När vi vaknar står hustru Lois och steker french toast i köket med utsikt över en dal, och det här är New England, med den klaraste luft jag någonsin upplevt just när löven börjar ändra färg och innan jag hunnit tröttna på att bli imponerad.
– Orange Juice? frågar jag.
– Never touch the stuff, svarar Fred.
Gästbloggare David Bengtsson är doktorand i filosofi, ett utmärkt resesällskap och av åsikten att amerikanska gasspisar luktar durian
En del av mit jobb är att korta ner recept. Inga ingredienser ska ha bestämd form: äpplena blir äpplen. Onödiga upprepningar stryks, långa ord byts ut mot kortare synonymer.
Värst är det när jag vet att receptet bara har ett visst antal tecken långt och varje bokstav mindre är ett steg mot målet. Idag har jag motsatt problem, jag har för korta recept. 330 tecken ska bli 500 och det är rena njutningen att få lov att förklara lite extra ingående och avsluta med ett tips.
I dag bestod vår eftermiddagsfika av donuts och mousserande vin. Det hade slagits säljrekord och nu firar vi. Finns det något bättre sätt?!
Knappt tre veckor kvar innan jag får äta frukostbagels på H&H, fika på Krispy Kreme och äta picknicklunch på Zabars. New York, New York.
Foto: Ã…sa Dahlgren/Parasoll
Jag kan ingenting om svamp. Kantareller är gula och dyker upp på de mest förunderliga ställen. Ungefär där tar min kunskap slut.
Därför blev jag så lycklig när Matkaravanförare Dag erbjöd sig att guida mig i svampskogen förra hösten. Vi träffades okristligt tidigt vid Slussen en onsdag (innan helgplockarna kommer sa Dag) och tog tåget österut.
Dag, iförd skogsgrönt från topp till tå, tittade misstänktsamt på mina gulprickiga stövlar och undrade om de var täta. Det hade jag ingen aning om, så jag mumlade något till svar.
Väl ute i skogen hittade vi hyfsat många svampar och fyllde korgen med lagom många små Karl Johan. Dessutom kunde Dag nästa magiskt namnet på alla andra svampar och gav en belysande bild av skogens alla okända skatter. Tyvärr fastnade väldigt lite i mitt långtidsminne. Men jag har förstått att repetition underlättar inlärandet, så imorgon kl 6.30 möts vi igen vid Slussen: jag i mina gula stövlar och Dag i sina gröna.
På jobbet tar jag fram enkla och stiliga äpplerecept och hemma lever jag av micrad lasagne. Varför kan inte mitt arbetsliv spilla över mer på min vardag?
Förra året satte jag ut en kontaktannons för att få sällskap till Oaxen skärgårdskrog. I år riskerar mitt besök att frysa inne pga almanacks-synknings-problem. Så nu undrar jag: är det någon där ute som funderar på att åka till Oaxen i höst, eller ännu bättre, som sitter och tjuvhåller på en extraplats och vill ta med just mig?
Mer om Oaxen på Brax on Food.
Jag vill skriva baksidorna på mjölkpaketen. Det har jag velat göra i många år. Mjölkpaketsredaktör Brax skulle det stå på mitt visitkort. Jag har till och med skrivit om livet som baksidesredaktör i ett neokreativistiskt skrivprojekt en gång.
Och det är bara en liten tröst att då och då gå in på Arla och läsa de senaste baksidorna.
Vad sysslar DN med undrar jag när jag läser om deras recept på fuskcalzone, men det är ju ingenting jämför med hamburgerpizzan från UNT. Å andra sidan ska jag inte kasta sten i glashus. Vi har trots allt en tacotårta. Och den är en stor klicksuccé. Det kanske bara handlar om att ge läsaren vad läsaren vill ha (och inte vad vi anser att hon behöver).
I somras satt jag på landet, tittade på deckare och bakade småkakor. Nu är jag tillbaka i stan, tvingas gå upp på mornarna och tillbringa dagarna framför en dator. Då blir det inga kakor bakade. Miss Marple och Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk är vad jag sysselsätter mig med i kväll. Jag anser att glassätandet är reseach för min stundande New York-resa (23 september). Miss Marple ser jag bara för att få dreggla över Anthony Andrews.