Det är sista veckan före semester och i mitt huvud snurrar milslånga att-göra-listor. Bloggandet prioriteras stenhårt bort. Tills jag läste att Coop utlyser tjänsten som provkökschef. Jag trodde inte att Coop hade ett provkök längre. Eller så har det återuppstått. Frågan är bara om de letar efter den nya Christina Möller eller snarare någon som tar fram nya recept. En stor del av arbetstiden kommer, enligt jobbannonsen, att gå åt till att prova och skriva recept till kedjornas reklamblad, tidningar och webb. Samtidigt ska man vara företagets talesperson internt och externt kring frågor om mat och hälsa, upprätthålla ett internationellt nätverk, vara ansiktet utåt vid events och så vidare. Undra vilken övermänniska som kommer klara av att axla rollen?

När jag lagar mat på jobbet är det alltid för en fotografering. Rubriken till artikeln är redan satt och allting känns oerhört välkoreograferat. Det finns ett undantag i köksbaletten: personalfester. Då trängs plötsligt Tastelines alla kökschefer, konditorer, dietister, kockar och servitriser som nu blivit it-chefer, redaktörer, marknadschefer och researchchefer i köket. Inget ska fotas och allt får ätas upp.

Mattias benar ut en lammstek, fyller den med vitlök, salvia och panchetta, binder ihop härligheten och barbecuear den långsamt på grillen. Sara hackar gräslök med millimeterprecision för att sedan blanda upp den i en perfekt fluffig béarnaisesås.

Själv går jag loss med min köksfavorittrio: krustyll, spritspåse och rosa karamellfärg, och tar ansvar för att pimpa kvällens desserter.

Och så utnämner vi förstås årets onödigaste kökspryl: salt- och pepparsetet med handtag.

Förrförra dukningen gick i studentfestens tecken. Då var det betydligt svalare.

I går när solen stod som högst tillbringade jag en dryg timme på jobbets vindskyddade takterass i söderläge. Det skulle plåtas midsommardukning och dukerska Catharina sprejade tappert sina buketter av upp och nervända blåbärsris så att de inte skulle slokna. Resultatet publiceras kort innan midsommar.

Tidigare under våren har det varit slagsmål om sittplatserna på terassen runt lunch. Den här veckan sitter alla medarbetare inomhus med sina mikrouppvärmda lådor och Hemköpsproducerade sallader. Efter en timme förstod jag mer än väl varför. Framför allt när jag försökte sätta mig ner för att författa ihop några bildtexter och hoppade upp igen som en raket. Plaststolar i sol kan bli väldigt varma.

Jag har fått en ny tjänst, större ansvar, men inte en hippare* jobbdator. I fredags skrev jag på papper för tjänsten som Tastelines redaktionschef.
Jag kommer att fokusera på planering och samordning, vilket i princip innebär att mitt anala beteende uppmuntras ytterligare. Pressreleasen som gick ut i morse avslöjar att jag upplever en kulinarisk höjdpunkt varje gång jag äter potatismos. Det är helt sant!

* för vårt publiceringsverktyg fungerar inte med Mac och dessutom fick jag en ny fin PC i oktober

När jag kom tillbaka frÃ¥n lunch stod det ett brunt paket pÃ¥ mitt skrivbord. Jag skakade det, slöt ögon och tänkte ”hoppas det är choklad”. Det var det inte. Istället var paket fyllt med oräkneliga mängder styrofoam och en liten soppburk frÃ¥n Findus inslagen i wellpapp. Det var nÃ¥got av en besvikelse. Dels för att paketet var sÃ¥ enorm jämfört med innehÃ¥llet, dels för att soppor verkligen inte gör sig i glasburk. Göm dem i en tetra med en snygg illustration pÃ¥ utsidan istället.

Medan jag skrev det här inlägget damp det ner en vanliga papperspåse med fyra sillburkar i glas från Abba. Skillnaden beror på att Abba anlitar en reklambyrå i Stockholm som budar över produkterna medan Findus sitter i Malmö och förlitar sig på posten. Jag föredrar helt klart budens påsar, de är enklare att öppna. Men jag är inte säker på att de är billigare att skicka.

En lunch på Tasteline. Sex personer, sex rätter.

Foto: Ã…sa Dahlgren/Parasoll
När jag jobbade på Allt om Mat behövde jag aldrig ta med matlåda, där var varje dag ett aldrig sinande smörgåsbord av nya rätter. Det enda krångliga var att äta behöva äta julmat i augusti och påskmat i december. På Tasteline finns en helt annan tradition av matlådor, med allt från kurdiska lammfärspizzor till quinoasallad. Tyvärr lyckas jag ständigt glömma mina matlådor hemma, och de dagar jag tar med en låda, låter jag mig enkelt övertalas att gå ut och äta. Så blir inga slantar sparade!

Skulle jag, å andra sidan, sedan jag hittade bloggen Lunch in a Box: Building a Better Bento känner jag mig inspirerad att laga så snygga matlådor att jag aldrig kommer att glömma dem mer igen. Fast jag skulle få lägga en del pengar på att skaffa snygga bentoboxar.

Ingrid Eriksson, SvDs mångåriga matreporter och min kollega, har just tilldelats Tore Wretmans guldmedalj av svenska kockars förening. En ära som tidigare förärats bl a Sven Gunnar Svensson och Inger Grimmlund.

Mina privata hyllningsrop inkluderar att hon:
* alltid lyckas hittar (många) korrfel mina recept
* är Sveriges hövligaste matjournalist som skickar tackkort
* känner (nästan) varenda kock värd namnet i Sverige

Jag fångade henne på bild i Tastelines provkök när hon gjorde en beroendeframkallade Coeur de filet provençal. Krångligt namn, rena smaker.