Vin, julmust eller hemgjord saft. Ingen dryck är bloggen främmande.
Här, go vänner ser ni vinnarknycken som gjorde att jag tog en av finalplatserna i Infernos drinktävling. Naturligtvis är jag chanslös gentemot deras überkompetenta bartenders, istället ska jag tävla mot andra som varit på barens drinkkurser. Bör påtalas att jag varken gjorde den snyggaste dekorationen eller godaste drinken men trots det blev helheten lysande. Vad kan jag säga. Jag bugar ödmjukt och hoppas att jag får en rejäl hejarklack till finalen.
Inferno är en fantastisk plats för drinkkurser. Från början hade nygifta E röda ögon på bild vilket jag hade tänkt förklara med barens namn, men nu tror jag att det löste sig ändå. Vi har blandat Cosmopolitan och en variant av vodka sour än så länge.
Viktiga beslut kring bröllopstårtor fattas lämpligast över en Mint Julep på Café le fil du Rasoir i Malmö. Skall vårt äktenskap grundas på sockerkakas-, choklad- eller nötbotten? Och med tvesovling blir möjligheterna oändliga.
Konditorn ville veta vilken temafärg vårt bröllop har. Vet inte om jag har hjärta att berätta att det enda tema vi lyckats uppbåda är närproducerat.
Klockan är knappt tre och inom kort är vi chokladstinna på Ejes praliner och koffeinhöga på finkaffe. Nu börjar helgen!
Jag firar jul/hanukka med mina föräldrar, våra vänner, en blodapelsingravad utrotningshotad helgeflundra och en flaska årgångsport från 1997.
Tasteline har testat julmust, det toppar sidan idag och igår låg vi med på aftonbladet.se Sånt gör en julmustälskare lycklig. Dessutom drog vi igång en omröstning om bästa musten och på mindre än ett dygn har över 1500 personer röstat. Många påpekar att vi inte provat de godaste sorterna och de har rätt. Andra hävdar att testet är köpt eftersom Coca colas Bjäre-must vann och de har fel. Jag är själv lite kluven till att Bjäre vann, men jag är imponerad av att Coca Cola lyckats ta fram en så bra och snygg produkt trots att de funnits så kort tid på mustmarkanden. Är det någon som vet vem som ligger bakom Coca Colas mustsatning?
Här är några julmuster från mindre bryggerier som Tastelines besökare tycker att vi borde uppmärksamma:
Wasa,gammeldags, Stockmos, Läckö, Nycklebryggeriet – luleÃ¥s lokala bryggeri, Ã…bro Brygarmästarns julmust, WÃ¥rby, Grebbestads, Vimmerby bryggerier 1-litersflaskor Smakar LÄNGE
Eldorados, Fors bryggeri i Avesta, Hammars bryggeri, Guttsta Källas gammaldags julmust tillverkas i KolsvaÂ
Och så flyttade det lilla företaget Tasteline från sina trånga lokaler på den mörka och bullriga bakgatan till en hipp takvåning vid Sergels Torg med utsikt över Klara kyrkotorn och Kulturhusets tak.
Höj- och sänkbara skrivbord specialdesignade av SvDs inredningsarkitet Olle Göransson förvandlade sajtens medarbetare till lekfulla barn när vi åkte upp och ner med våra arbetsplatser. Imorgon ska vi använda kopieringsmaskinerna för att göra roliga ansiktsprofiler och spionera på våra hemskt hemliga grannar OSM. 
Fast då blir vi kanske påkomna och stämda. Bäst att låta bli, det är trots allt de som äger den tuffa espressomaskinen som producerar generöst med bar.
Nytt nummer till jobbet: 08-135781
Granatäpplet tillhör mina favoritfrukter. Den är vacker, god i mat, har en frisk men parfymerad smak och omnämns vid flera tillfällen i Bibeln, bland annat i Höga Visan för att beskriva glimten av vacker hud:
Som ett klarrött band är dina läppar, din mun är ljuvlig. Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan. (Höga Visan 4: 1-3)
Problemet är att varje gång jag äter granatäpple blir jag alldeles sölig och får röda fläckar på kläderna som är svåra att ta bort.
Ett kort trodde jag att Del Monte skulle ge mig lösningen till mitt problem när de lanserade en granatäppeljuice (eller fruktdryck om jag ska vara exakt), men deras juice har bara fått med sig den parfymerade delen av fruktens smak och inget av det friska. Det märks smärtsamt tydligt när man dricker saften samtidigt som man smakar på kärnorna.
Istället var det min kollega A som berättade att jag skulle skala granatäpplet under vatten för att slippa spill. Fylla en skål till hälften med vatten, lägga ner frukten och sprätta upp den med en ostronöppnare eller en kniv. Fortfarande med frukten under vatten bänder man upp skalet så att kärnorna lossnar och faller till botten medan hinnor och annat ointressant småskräp flyter upp till ytan. Sen hälls vattnet av och kärnorn hamnar i en tjusig skål med tillhörande portioneringssked.
Mitt besök på vingården Ksara i Bekaadalen i Libanon var sådär, och antagligen får jag skylla mig själv. Jag är så van att bli vipbehandlad på vingårdar, att vara i sällskap av Ulf Wagner eller Allt om Mat:s redaktion. Då är det alltid någon som faktiskt kan hela produktionen som visar runt och som kan svara på alla kluriga frågor som jag vill ställa.
Att under själva provningen hamna bredvid två holländare som knappt visste att Libanon producerade vin innan de kom till Bekaadalen, som dessutom svepte sina vinglas, var en ny upplevelse. Roligast av allt var hur de upprepade allt jag sa om vinerna till provningsledaren. Det var faktiskt enbart behagligt för mitt vinsjälvförtroende.
Ibland händer allting samtidigt. Som nu den 16:e. Jag är inbokat på premiärvisit till Blå hallen. En utmärkt researchrunda inför mitt eller närståendes framtida nobelpris. Allt om Mat har nämnligen varit med och utsett Sveriges godaste vatten 2005. Så från klockan tre på eftermiddagen kommer jag att mingla med snittar och vatten(!) och spänningsfyllt invänta tävlingsresultatet. Halv sex blir det middag och jag har inget att klaga på. Jag kommer att få hänga med Sveriges vattenelit (och Göran Persson?) och tillbringa kvällen med att lära mig att känna smakskillnader på ytvatten och grundvatten och oja mig över mängden klor i som hälls i franskt kranvatten sedan september 2001.
Det är bara det att V&S har sin defektprovning samma dag och den följs av sabreringssällskapets årsmöte. Ett möte som mest går ut på att sabrera flaskor och sen dricka upp innehållet tillsammans med strålande god mat. Varför, utbrister jag i min förtvivlan. Var man verkligen tvungen att välja samma dag. Det är inte rättvist.
För två år sedan blev jag nymedlem utföra mitt intagningsprov. Foto: Claes Löfgren
Matvaror är utmärkta souvenirer. Jag har hittat ett kardemummakaffe som heter Beiruth Blend, som kommer att ges bort till välfortjänande. Tyvärr har jag inte lyckats hitta något hushållspapper med tuffa arabiska tecken på, däremot har jag antagligen hittat en exotisk tandkrämstub, tyvärr smakar själva tandkrämen Jenka.
Oktober har knappt presterat en enda frostnatt hitills. Åtminstone har minusgraderna inte hittat till min södermalmska söderbalkong än. Trots det valde jag att skörda min mynta förrförra helgen. Odlingen var ganska imponerande. Den innehöll såväl ananas-, äpple-, eau de vie-, peppar- som chokladmynta.
Utmärkta baser till romdrinkar tänkte jag, och kände mig plötsligt väldigt glad. Ett välformulerat mail senare satt jag och drömde om att hela min lägenhet skulle fyllas av människor med mynta- och romstinna glas. Och jo då, åtminstone var det knökat runt köksbordet.
Att göra myntadrinkar är ganska arbetskrävande. Till äpplemyntadrinken hade vi ett arbetslag som rev äppple, ett annat som skördade och finhackade äpplemyntan, ett tredje som pressade stora mängder lime. Vi gjorde rejäla satser så att alla skulle kunna prova alla obskyra sorter. Daniel pudrade modigt i stora mängder kanel i äppledrinken vilket höjde den flera steg på den smakmässiga pinnen.
Sen har jag vissa minnen av att ha tagit mina älskade chokladflisor från Cacao Sampaka för att smälta ihop med vatten och rom till någon sorts chokladmojito utan lime. Den var smarrig, men lämnade efter sig ganska svårdiskade glas.
Jag känner mig upprörd men road när jag märker att Ryan Air säljer sprit i påse.
Isen är inskannad av Erik Wistrand.
Jag tänkte skörda mina myntaplantor ikväll och krossa dem med is, och någon lämplig citrusfrukt. (och trots bilden tänker jag inte dricka några fiskar) Men min frys är full med fjolårets rödavinbärsaft, chokladmuffins, ostar och annat skumt. Och än så länge har jag motstått frestelsen att skaffa en amerikansk kyl/frys med ismaskin. Därför behöver jag köpa is, ganska mycket is faktiskt och frågan är var.
Förr kunde man alltid gå till McDonalds eller Burger King, men sedan 28 maj i år vet jag bättre. Då vandrade jag nämligen Avenyn (en bred gata i Göteborg) upp och ner så att pärlorna rasslade i min rosa klänning. Varken McDonalds eller Burger King ville sälja mig någon is. Policybeslut från högre ort fick jag höra. Ett stenhårt nej. Och då försökte jag verkligen. Jag la på en min av förtvivlan och berättade målande om min trasiga frys och all mat som var på väg att förstöras. Och jag kan se väldigt förtvivlad ut om jag vill. Men inget! Så jag har firat mitt 30-årskalas med delvis ljumna drycker. Ick!
Och nu står jag där igen. Utanför ett osamarbetsvilligt snabbmatstempel. Utan några nämnvärda restaurangkontakter i stan (för restauranger har alltid ismaskiner). Vad gör jag? Googlar man ämnet kommer man (som vanligt) till Bröllopstorget. Folk på väg att gifta sig tycks ha väldigt stort behov av att ta reda på de mest udda saker. Isdiskussionen var från förra året och tar upp snabbmatskedjorna men även PrisXtra på Nortullsgatan och Kungens kurva samt ICA Alvik med flera. Men som den storstadstös jag gått och blivit (jag hade på mig solglasögon på väg till jobbet idag) kan jag omöjligtvis tänka mig att ta mig så långt bort.
Vad göra?
VÃ¥r Finaste Fil. Vad menar Arla egentligen?
NÃ¥, det kanske var en retorisk frÃ¥ga, men VFF är ett utmärkt exempel pÃ¥ en nyhet med det klämmiga namnet registrerade KRAV-ingrediensprodukter. Förkortas det mÃ¥ne ”rKRAVip”? Det innebär att delar av, men inte alla, ingredienserna i produkten är KRAV-godkända. Här är det mjölken, men inte bären som är KRAV.
