Under mitt drygt veckolånga besök i Sydafrika hann jag upptäcka att vinindustrin fortfarande är ruggigt segregerad.
I början av veckan hoppades jag att det var mina egna fördomar som gjorde att jag bara såg vita vingårdsägare, vinmakare och vinmarknadsförare vart än jag vände mig. Men varje gång jag frågade någon ung nyutbildad vinmakare om han haft några svarta klasskompisar så fick jag svaret nej. Och när jag frågade de riktigt vinkunniga om de svarta kollektiva vingårdarna producerade något drickbart fick jag samma svar. Och även om jag provade flertalet fairtradeviner på vinmässan i Cape Town så lyckades jag inte bli det minsta imponerad.

Jag var på väg att ge upp när jag sprang på Mzokhona Mvemve. En alldeles förtjusande 33 åring som älskar vin och dessutom vet vad han sysslar med.

Mvemve växte upp i en kåkstad utanför Durbain. Han utbildade sig till kemiingenjör och fick ett stipendium för att läsa viticulture and oenologi i Stellenbosch. Som nyutbildad började han jobba för den kände vinmakaren Bruwer Raats vinkällare. Han började med enkla uppgifter och fick undan för undan mer kvalificerade uppgifter. Idag har ett eget vinmärke som heter Sagila och han och Raats producerar sedan tre år ett löjligt gott och dyrt vin uppkallat efter de två.

Deras vin Mvemve Raats De Compostel var det enda vinet jag tyckte det var motiverat att släpa hem från Sydafrika. De flesta bra sydafrikanska viner finns på bolaget till ungefär samma pris som i Sydafrika

Av de tre flaskor jag köpte står en framför mig på soffbordet, öppnad. Att det bara är drygt två år känns inte alls. Det har toner av mogna körsbär, tobak, charkbutik och lite bitterhet så att det inte blir så där översötmoget. Jag räknar med att dricka ett litet glas varje kväll den här veckan och på så vis hålla novembermörkret i schack.

Läs mer om Mvemve här.

Och här går det att köpa på bolaget.