Gott gott gott. Kul när man får till kombon av kött, ostron och löjrom.

Redan när jag läste om Gårdsgris från Brålanda med puré på svartrot och mandelpotatis, löksky samt svartrötter brässerade med citron och persilja på menyn kände jag mig mätt. Jag anade att det skulle vara ett eller två stora stycken mört och smakrikt griskött utan nästan några grönsaker alls. Och så var det ju.

Marit åt gris och sa att den var strålande, själv åt jag en lite lättare rätt med koljarygg sjuden i fläskbuljong med pepparrotscrème, gulbeta och rostade hasselnötter

Och ja, även detta var ett exempel på hur bra kolja kan bli när man gör rätt. Stockholmare kan laga röding, men sen tar det liksom slut. Men jag vill oändligt gärna bli motbevisad.

För många saker i tallriken, goda var för sig, men efter tre andra rätter blev det mest ett mja.

Mest satt jag och tänkte på att hjortron är gott, för det är det ju. Saknar Mattias Dahlgrens rena stil där han vågar bjuda på något väldigt enkelt och gott.

Jag valde ett oolongte och fick det i den raraste lilla kanna jag sett.

Kockarna hade bakat ihom kanelbulle med maräng och serverade det med en mockakräm utsmetad på en skifferplatta.