Någon gång i höstas bestämde jag mig för att göra egen korv i år. Inte för att julbordet inte skulle vara komplett utan korv, utan för att jag helt enkelt aldrig förstått hur så mycket god smak kan komma inom fjälstrets väggar. För att vara ärlig visste jag knappt vad ett fjälster var heller.

Vi började med att mala kött. Karin Fransson hade berättat för mig att köttet måste vara lite fruset för att få bästa resultat, och det rådet följde vi.Det innebar också att alla kärl också måste vara kalla så att inte köttfärsen gick upp i temperatur.

Mormors köttkvarn betete sig och inom kort hade vi stora mängder knallröd färs av nöt och svin.

Tre modiga korvmakare blev det tillslut. Vegomaken fick agera fotograf när jag hade för mycket köttfärs på händerna.

Vissa människor har ett korvhorn, det hade inte vi.Jag vet inte ens hur ett sådant ser ut. Vi använde en rejäl spritspåse i tyg (väldiskad) och en tyll utan krus. Det gäller bara att ha rejäla armmuskler när man spritsar ut korvmassan.

Mitt uppdrag var att sakta mat ut det synnerligen kondomlika fjälstret som vi rullat upp på tyllen, sakta sakta, så att korven blev jämnt stoppad hela vägen.

Roligast var nog att picka hål på luftbubblorna efteråt.

Och hur blev korven då? Mja, så där. Vi hade behövt ha mycket mer fett. Den här gången var jag så glad att vi överhuvudtaget gjorde korv, men nästa gång ska jag begränsa mig till att använda recept som faktiskt provlagats innan. Kristina från Allt om mats provkök har säkert något bra.