En av de fulaste meningar jag vet är ”vi kan väl ta en jobblunch?”.

På tok för sällan rör det sig om en wallenbergare på Grodan med en efterföljande brainstorming över en macchiato. Istället förväntas jag byta min lunchrast och drömmar om varm mat mot en inplastad baguette med tveksam fyllning inmundigad i lysrörsbelysning och föra samtal med munnen full av mat.

Men till dagens workshop har jag ingen anledning att klaga: klyftpotatis, tzatziki, bulgursallad med kantareller och lite misshandlat nötkött på spett. Och jag kunde till och med hålla tyst och låta andra prata medan jag åt. Varför kan inte alla luncher se ut så här?

Notera besticken till vänster i bild. De ser ut som metall, men de är i plast. Ser alldeles galet äkta ut.